Christian Kjellvander: A village: A natural light (album)
Det finns ett par olika typer av rockartister: de som flammar upp tidigt och de som blommar sent.
Och så finns Christian Kjellvander, som är både och. Hans insatser som aningen brådmogen flanellrockare i Loosegoats finns ingen anledning att förringa, men det är nu det händer.
Kjellvander blir bit för bit mer övertygande för varje alster han ger ut. Som sångare, som textförfattare med känsla för karga men fullmatade formuleringar och som visionär arrangör. Som röst – i ordets alla bemärkelser. Han har funnit ett tonläge där han kan göra sig hörd och förstådd utan att behöva skrika. När han höjer rösten är det för att han har något att tillföra just genom att förändra klangen på sin röst, inte för att han ser sig tvingad att i ren desperation lägga kraft bakom orden.
Desperationen i Christian Kjellvanders sånger är av en annan sort, fri från rockens vanliga blottarsjuka. Det är en återhållen desperation, framförd med ett tonläge som säger: det här kan vi resonera om.
Han ger idag ut sitt sjätte soloalbum: "A village: A natural light". Det kan vara det vackraste jag hört i år.
Här finns en svärta i uttrycket, som förenar honom med Tindersticks och Nick Cave, men det är svärta som finns där för att Kjellvander och musikerna lämnar hål efter sig; han smetar aldrig på med det becksvarta.
Allt är så sparsmakat, vilket tillåter varje liten insats att glänsa utan att något obehörigt kastar skuggor.
Allra mest glänser han med sången, en röstklang med oändliga nyanser. Ibland finner den bitterljuv samklang med Karla Therese Kjellvander, men hennes små kärnfulla inpass väjer innan det hinner bli insmickrande och ge harmonisk countrylindring; rösterna finner en gemensam yta där de samsas för ett par takter eller några korta sekunder, men aldrig så länge att de får bädda ner sig med varandra.
Detta är ett album att försjunka i och leva med, men det hindrar inte enskilda spår från att sticka ut. Mäktigast och märkligast, åtminstone i den kontext som är Kjellvanders repertoar, är "Dark ain't that dark". Det är i denna som han sjunger albumtiteln, men inledningen är nog så anslående: There are wolves in my head/But enough of me
Så bär man sig åt om man vill dra uppmärksamheten åt sig utan att framstå som en patetisk narcissist.
Musiken har ett oväntat stråk av soul, med en svarande falsettkör som i andra sammanhang kunnat te sig som en pastisch, och så ett Rhodes-piano och diskreta wah wah-effekter på det. Men texten lyfter fram sårbarheten i denna sköra vokalprakt.
Oh beautiful soul/I'm glad we're downtown tonight...
There s too much darkness in the natural light
Det är en udda sorts storstadssvärmeri, helt fri från romantiska undertoner. Här finns stadens neonljus inte för den som söker äventyret utan för den som lessnat på att vissla sig fram i mörkret.
Släktskapet med Bill Callahan finns här, men är starkare i andra låtar. "Riders in the rain", till exempel, trots att Kjellvanders röst lättar och lämnar barytonläget. När pianisten Pelle Andersson i basen förstärker textens ovädersmetaforer tjänar skönsången som en välbehövlig kontrast, med en undflyende lätthet som har sin motsvarighet i den upprepade refrängraden: Please forget me when I'm gone/I was never here
Ord av mystik, på ett album som så fyllt av konkreta bilder och känslan av det jordnära. Hela spektret.
Håkan Engström | URL