Jag trodde jag hade skrivit allt som jag kunde förmå att skriva om Christian Kjellvanders musik. Jag hade skrivit om Loosegoats och Songs of soil (där tillsammans med brodern Gustaf Kjellvander). Det var med en tveggad glädjekänsla i magtrakten som jag mottog "Songs from a two-room chapel". Skulle inte det här bli tjatigt? Kunde den sköna lo-fi countryn hos Loosegoats återkomma i ny skepnad? Skulle det vemodet och den nästan otäckt ensliga stämningen från "Painted trees of Ghostwood" kunna gastkrama mig igen?
Efter intensivt lyssnande, som kom att fyllas med värme och glädje, så blir nog svaret nej. Även om allt på solodebuten går att spåra bakåt i Kjellvanders musikaliska resa genom livet här och i fjärran länder så finns där en tydlig skillnad i nyans och färg. För trots att det är country, fantastisk sådan, och trots att det som vanligt handlar om en ung mans vedermödor i en rätt så fyrkantig värld, så är det något nytt som tränger fram ur högtalarna. Inte nytt under solen i sig, men i någon mening nytt för Kjellvander. Så jämförelsen med det tidigare livet får nog stanna här.
För stråkarna och blåset är ett fantastiskt lyft för den i botten lågmälda och ibland kärva country som Kjellvander så ömsint komponerar. Låtarna tar ut svängarna och det flirtas vilt med amerikansk 90-talsrock, 60-tals stråkar, visa, folkmusik och mexikanska trumpeter vid sidan av den Kjellvanderska countryns signum. Överhuvudtaget är den breda och djupa orkestern något som gör den här skivan stark. Spinette är inte direkt country, men smälter skönt in i de utsökta arrangemangen. Det är som Kjellvander med komp mjuknat och vågat tittat upp från skorna, och då upptäckt att det i varje fall går att gunga lite på höfterna.
Starkast och tydligast är dock Christian Kjellvanders röst. Helt perfekt för den här typen av musik. Country som både vågar stanna till och som vågar dra upp tempot. Sverige, ja världen, har en stor countrysångare i Kjellvander. Han klarar liksom både känsligt darr och tuff saloons-bas (lyssna in "Rid" med den underbara cowboykören). Hans röst får mig, som alltid, att vilja äta vita bönor och dricka skitstarkt kaffe ur plåtmugg vid sidan av en eld där enda sällskapet är hästen och skallerormarna.
Den tveeggade känslan får nog sägas vara borta. Kjellvander står på egna ben. Detta är ett album som klarar sig både med och utan historia, och trots Kjellvanders kärvhet är det lättillgängligt och ibland nästan svängigt. Något av det bästa i år, och jag misstänker att skivan kommer åldras som ett årgångsvin. Den kommer bli bättre och bättre. Precis som en sadel i läder.
Peter Dahlgren | URL