Något med Kjellvanders röst gör att allt annat stannar upp. Den går på djupet, öppnar upp nya ytor, tvingar en att höja volymen lite till. På tredje soloplattan sjunger han faktiskt bättre än någonsin. Egentligen har inte mycket hänt sedan utsökta föregångaren ”Faya”. Allt är bara lite vackare. En både karg och varmt upplyftande stämning. ”When the mourning comes”, med banjo och fru och allt, låter till exempel som den är inspelad i en liten stuga 1853. En näst intill perfekt samling sånger med amerikansk uråldrig själ.
Anders Dahlbom | URL