A Village: Natural Light. Betyg: 8.
Även om det har tagit Christian Kjellvander ganska mycket tid att nå sin nuvarande status som en av Sveriges fåtal artister med verklig konstnärlig frihet så är det nog hit han alltid har velat komma. För varje fullängdare har det känts som att han velat befria sig mer och mer från lyssnarskarans förväntningar på honom, och på många sätt känns det som om den nya plattan är kulmen på detta. Eller ja, om det vet vi ju ingenting ännu (lagom till nästa albumsläpp har han garanterat hunnit vika av igen), men »A Village: Natural Light« är i alla fall det tydligaste exemplet hittills på att det här är en sångare och låtskrivare med stora ambitioner.
Kaxigt nog visar han det med minsta möjliga medel, genom att skriva sina mest försiktiga låtar hittills. I detta de stora gesternas tidevarv är det helt klart en tröst - för att inte säga rent lugnande - att lyssna på musik som är så timid och anspråkslös att den nästan står helt stilla, i alla fall när man är på det humöret. Ingen gör det på samma sätt som Christian Kjellvander.
Här hamnar han bitvis nära exempelvis Nick Cave och Richard Hawley, kanske framför allt i den närmast overkligt snygga »Dark Ain’t That Dark« eller varför inte »Riders in the Rain« som också ekar av det bästa med Mark Lanegan. På sina ställen är det som om Kjellvander helt och hållet klipper banden med sitt förflutna och svävar mot att bli något av en svensk, bister vemodscrooner i Scott Walker-skolan, om än mindre skruvad.
Den tiden då man enkelt kunde klassificera honom som en bredbent americanarockare är förbi (det var i och för sig länge sedan), det är snarare hög tid att betrakta Christian Kjellvander som en av våra musikaliska visionärer som från och med nu kan kosta på sig att göra exakt vad han vill och vara så där finurligt oberäknelig att ingen riktigt vet vad man ska förvänta sig.
Daniel Josefsson | URL