Kreativiteten är det inget fel på. Fyra skivor med Loosegoats i en ständigt stigande formkurva, sedan ett faktiskt ännu starkare sidoprojekt i Songs of Soil och nu också ett soloalbum. Som snarare tar vid där de två senaste Loosegoats-skivorna slutade än vid Songs of Soils öppnare och rakare anslag. Tyvärr. Kjellvander är förvisso överlägset bäst i detta land på stillsam Neil Young/ Mark Kozelek-rock, och lyckas också hitta både en egen karakteristisk röst och låtar som växer sig allt fylligare ju längre de pågår, men samtidigt känns detta som ett steg tillbaka. Där Songs of Soil var vägen framåt.
Mattias Dahlström | URL