Christian Kjellvander fortsätter att göra den långsamma americanan till livfull storhet.
Det är något fascinerande med Christian Kjellvander. Hur han hela tiden lyckas låta, lyckas vara, autentisk, personlig och intressant. Hur den långsamma, ibland nästan sävliga, americanan så ofta lyser bjärt av liv. The Rough and Rynge är inget undantag. Snarare låter det som att låtarna än mer koncentreras och växer, lyfter för varje lyssning, ännu större, ännu intensivare än tidigare.
Det finns ren singer-songwriterfolk, country, det finns låtar som berättar genom bara musiken, som finner parallella historier i sången, i framförandet, i tystnaden. Det är lätt att ge det tid, det är värt att göra det, och man blir belönad genom att bli insläppt i mer och mer av låtarna för varje gång. Tidlösheten, den märgfulla tonen genom folk och blues i Freighter Boat Blue. Den malande Transatlantic. Och när Blue Tit/Red Kite övergår från singer-songwritercountry till manisk folkfiol till proggflöjt blottläggs allt, det sköra, det tunga, det vackra. Igen. Ett skarpt imperativ, ett utropstecken, en sol. Självklart.
Magnus Sjöberg | URL