Nyss var det Nicolai Dunger, igen. Nu Christian Kjellvander, igen. Sverige börjar få sångare som låter som om de menar vad de sjunger, och är allvarligt måna om att gå ända fram. Ända in i våra hjärtan. Sångare som lutar sig mot amerikansk tradition, men som funnit röster så övertygande och självklara att man aldrig ens reflekterar över var de kommer från. Kjellvander gjorde ett fantastiskt album med sin bror Gustaf, som Songs Of Soil. Innan dess en rad skivor med sin grupp Loosegoats. Ingenting av detta kan förbereda er på den överrumplande skönheten i solodebuten. Med känslig steelgitarr, Mopeds-Petter på trumpet, systrarna Wilson från First Floor Power som kör, hel stråkkvartett, en drivande rytmsektion och Gustaf på såg. Med Kjellvanders gnistrande vackra låtar i absolut centrum; så rika på sirligt sensuella melodislingor och genuint poetiska ordvändningar att de nästan matchar det känslomässiga djupet i hans röst. Townes Van Zandt och Gram Parsons ler i himlen. Och dränker besvikelsen över att de aldrig fick chansen att spela in med de här musikerna och de här arrangemangen i ännu mer whiskey.
Lennart Persson | URL