Americana. Christian Kjellvander är litegrann (förlåt mig Christian) indiepopens mörka Ulf Lundell. Det är mycket andligt grubbel och livets mirakler i hans låttexter. Men det väger han å andra sidan upp med att vara både smakfull och nyanserad i sina analyser. Christian Kjellvander har alltid fångat mitt intresse och fortsätter med The Rough an Rynge att göra så. Bara en sådan sak som att skriva en låt som heter Death. Jag smälter som en isbit i Sahara.
Hur som helst så har han på sitt fjärde album samlat folkmusikfioler, proggiga 70-talsflöjter, mungiga och återhållsamt gittarplock. Ofta blandar han alla inslag och väver suggestiva ljudmattor bakom sin halvt svalda sång. Ibland är det malande dovt. Ibland är det hoppfullt växande som i Slow Walk In The Country, Gardner River eller Oregon Coast.
Sedan förra skivan I saw her from here/I saw here from her har Kjellvander sansat och samlat sig. Han var verkligen inte yvig då heller men det är som att han har satt pianissimo-tecken framför hela det här albumet. Kärnfullt och nyansrikt men i strama, strama tyglar håller han både sin egen sång och de instrumentala inslagen.
Han är på The Rough an Rynge som en person som pratar välformulerat, angeläget och livsviktigt men så tyst att man måste luta sig fram för att uppfatta det som sägs. Det är upp till lyssnaren att greppa budskapet. Inte till Christian Kjellvander att göra det tydligt. Av någon anledning irriterar det mig inte det minsta. I stället gör jag mig ett tyst rum och lyssnar om och om igen.
Fredrika Hillervik | URL