A Village: Natural Light. 5/6.
Han vandrar allt längre ut och allt djupare in i präriens ensligaste och naknaste marker. Här finns melodier, men alltmer känns det som att de är på väg att upplösas helt. Att Kjellvander är på väg att avveckla allt vad amerikana heter för att stationera sig i ett potpurri av postrockig jazz och genreöverskridande, adagio- och barytontung icke-musik.
Icke-musik kallar jag det för att det är en musik som skippar billiga och melodiösa trick. Och finns det några manér så är de så svårtydda att de knappast kan klassas som manér. Det är fantastiskt. ”Det finns en tid för allt som sker under himlen”; tiden för fartig Loosegoats-rock och ömtålig singer-songwriter-ism var då. Tiden för becksvart vemod som komponerat av Nick Cave, Bill Callahan, PJ Harvey och Tindersticks är nu.
Kjellvander får sådant som mest låter som tillgjord spleen hos andra att låta som det absolut renaste och mest sanna svårmodet. Hos få andra känns livet lika skört och massivt syrefattigt. Och samtidigt konstruktivt.
Detta är tuggmotstånd i den högre skolan – trots bottenkänningar som ormtjusarmusik och The Doors-gitarrer.
Emil Viksell | URL