Christian Kjellvander visste precis vad som behövdes. För första gången kan man ana något mer bakom musiken än bara regelrätt låtskrivande utan tillstymmelse till attribut att profilera musiken med.
Efter endast ett par spår in på nya skivan får jag intrycket av att Christians snart tio år långa karriär här är sammanfattad och att han för första gången hamnat helt rätt. Christians tidigare projekt, Loosegoats, lyckades till en början inte få något egentligt genomslag och mediebevakningen av bandet sträckte sig för det mesta endast till pliktskyldiga skiv- och konsertrecensioner samt någon enstaka intervju. Uppmärksamheten kring bandet tilltog dock efterhand och ett par lyckade skivsläpp i kombination med en hel del bra spelningar bidrog till att bandet idag är det bäst säljande bandet inom sin genre i Sverige. Trots dessa framgångar valde Christian att ändå släppa en soloskiva. Anledningen till namnbytet påstår han själv vara för att markera att det här är någonting nytt.
Och visst är det något nytt man får höra när man för första gången lyssnar till solodebuten "Songs from a two-room chapel". På många av de punkter där han tillsammans med Loosegoats var alltför tam tar han plötsligt ut svängarna med stort mod och jag får en stark känsla av att han nu, till min stora förtjusning, vågar släppa taget om den trygga, stilrena country han hittills hållit så hårt om.
Inför solodebuten har Christian samarbetat med Ebreliuskvartetten vilket säkerligen är en av de största anledningarna till den nyvunna och starka atmosfär som skivan är berikad med. Texterna är oerhört målande och besitter genomgående en stor närvaro som kombinerat med Christians varma och känsliga röst också utgör en stor del av skivans starka atmosfär. På flera av låtarna finns en cello med i bakgrunden som genom att lägga utdragna bastoner bidrar till den vackra ljudmatta som stämningsfulla fioler sedan bygger vidare på. På låtar som "Log at 25" och "Oh night" är ljudbilden extra tydlig och båda dessa fantastiska verk kan räknas till skivans absoluta höjdpunkter.
Att Christians röst spelar en större roll än vanligt slår mig efter att ha lyssnat igenom ungefär halva skivan. Många låtar har ett ganska stillsamt ackompanjemang som endast tilltar lite i styrka i refrängen och en stor del av ljudbilden utgörs av sången. Låten "Polerish daughter" har Christian skrivit tillsammans med sin broder Gustaf. Det är nog den låt på skivan som mest påminner om Loosegoats-tiden. Trumkompet går i fyrtakt, basen spelar utan någon större avvikelse från ackorden och sången tar ungefär lika stor plats som gitarren.
Trots Christians ihärdiga påpekande att hans andra projekt endast är lagda på is har jag väldigt svårt att se ett återförenande mellan honom de andra medlemmarna i Loosegoats. En skiva med så här starkt material släpps inte av en slump. Lika lite som det är en slump att han inte lyckades släppa en så här stark skiva tillsammans med grabbarna i Loosegoats.
Att återförenas med det gamla bandet vore enligt min mening som att försumma de talanger och möjligheter som han annars erbjuds. Christians musik vill inte stå till, den vill utvecklas. Låt oss bara hoppas att ingen ställer sig bakom tyglarna och håller den tillbaka.
Klas Landelius | URL