CHRISTIAN KJELLVANDER
"Faya " (Startracks/V 2/Bonnier Amigo)
ALTCOUNTRY
Den är så otroligt vacker, Nina Perssons och Christian Kjellvanders duett Roaring 40´s.
Den är så fasansfull skrämmande, Nina Perssons och Christian Kjellvanders duett.
Den skälver, mullrar, smeker och förför – och Perssons sirensång mot Kjellvanders mörka, fundersamma stämma är fantastisk.
Jag ska vara ärlig och säga att det var just Roaring 40´s jag såg fram emot mest när jag stod där med Christian Kjellvanders andra soloskiva, Faya, i handen. Jag har alltid haft lite svårt för den förre Loosegoatssångaren i större mängder. Någon låt här och där har funkat, men vad världen inte behöver är fler ensamma män, 20-någonting, med gitarr, som tar sig själva på för stort allvar.
Men på solodebuten Songs From A Two-room Chapel (2002) verkar Kjellvander ha hittat något. Och han har förfinat det på Faya. En lågmäld altcountry med ett direkt tilltal. Kjellvander har något att säga och vill så gärna nå – och når – fram till lyssnaren.
För Faya är en lågmäld och vemodiga skiva, men framför allt är det en berättelse. Kjellvander, tillsammans med producenten Craig Schumacher (Calexico, Giant Sand, Iron & Wine med flera), mejslar varsamt fram historien. Suckar, stön, kyrkklockor sätter stämningen. Kapitel läggs till kapitel, resan går över hav och land fram, berg och dal mot historiens höjdpunkt – duetten med Nina Persson.
På vägen dit visar Christian Kjellvander att han är en låtskrivare och framför allt en sångare av rang. Chose the city är antagligen en av de bästa countryballader som skrivits i Sverige, och jag tvivlar på att det finns en enda sångare som skulle kunna framfört den bättre än Kjellvander själv. Om han tidigare rörde sig bland de bästa i Sverige ligger han nu inte långt från storheter som Gram Parsons.
Och det finns fler, Juanita är en bräcklig, cohenesque visa. Drunken hands och Drag the dirt muskulösare rocklåtar, men hur man än vrider och vänder på det är det Roaring 40´s som är Fayas höjdpunkt.
MARTIN OLSSON
MARTIN OLSSON | URL