Av:Douglas Norström
Christian Kjellvander
Katalin, onsdag 9/11
I pressmaterialet kan man läsa om Christian Kjellvander som "Sveriges ledande alt-country singer/songwriter". Vilken countrymusik han är ett alternativ till, sett till vår del av världen, är dock oklart då vi inte har någon countrykultur att tala om och än mindre en välmående sådan. Ytterligare en moloken yngling med gitarr är knappast heller det något världen behöver, men Kjellvander sablar elegant sönder bägge dessa mina mothugg.
Sedan Loosegoats och Songs of Soil lades på hyllan till förmån för en solokarriär har han nämligen utvecklats till en av landets absolut mest intressanta artister. Den publik som fyllt Katalin till bristningsgränsen bjuds på material från hela Kjellvanders karriär, men tonvikten ligger på hans solomaterial.Det hela inleds med ett våldsamt larmande, rika ljudsjok och hårda anslag, men två låtar in i konserten mojnar stormen abrupt. Istället fortsätter kvällen helt i balladens tecken och Kjellvander vet exakt hur han ska få publiken dit han vill.
Genom att bibehålla en nervig intensitet även i det allra sävligaste partierna lyckas han med konststycket att inte bara hålla seglen vid liv, trots avsaknad av vind, utan dessutom få en hel konsertlokal att kollektivt hålla andan. Ingen vill missa ett ord, än mindre en fras. Den växelvarma balladen Drag in the dirt övergår i Don Henley-melankoli (tänk The boys of summer) för att sedan följas av 1912, Portugal, Word in the wires, Oh, night med flera. Bäst är den stämningsfulla Allelujah (utan H) som dyker upp under konsertens senare halva. Stämningen som råder då är nästan andaktsfull och den leder i sin tur till ytterligare två inropningar.Visst finns här några få transportsträckor och tillfällen av överdrivet valpögd självömkan, men frågan är om det finns någon endaste artist i dagens Sverige som skickligare förstått att handskas med den dynamik som i rätt händer gör balladen till ett dödligt vapen.
Douglas Norström | URL