Jo, visst blir det nästan religiöst
Killen som kan trollbinda nästan vem som helst stannade till i Växjö och fångade allas uppmärksamhet. Nästan hela tiden.
Det är ett proppfullt kafé. Förväntansfulla ögon. Långt innan Christian Kjellvander och hans vänner i The Lazy Grace steppar in på banan är det en spänd tystnad i luften. Växjöborna har verkligen väntat på Christian. Det är de antagligen inte speciellt ensamma om.
Med första soloskivan Songs from a two room chapel som kom för några år sedan blev Christian Kjellvander något av en nationalhjälte och det märks på Kafé de luxe. Innan hela gänget kommer kör gitarristen, Tias Carlson i The Lazy Grace ett eget litet set. Fint som snus men de otåliga fötterna vill ha Christian, Christian och ingen annan.
Inte lika självklara hitlåtar
Det är inte speciellt länge sedan den nya plattan Faya släpptes och det märks tydligt. Faya har inte lika självklara hitlåtar som Songs from a two room chapel. Det är inte bombastiska låtar som Oh night. Det är en historia och det krävs eftertanke. Publiken lyssnar lydigt och hängivet men lite vilset. Men Faya kommer att, även om det kommer att ta lite tid, bli en lika självklar skiva som Songs from a two room chapel.
Christian blundar, så, den där typiska rösten och den underbara Juanita från Faya; "I´ve read all that you´ve written and danced to your song and we listened over and over to the high way kind."
Allt är tight och självklart och "hej uttjatade klyscha" men med Christian Kjellvander blir det nästan religiöst. Den lilla scenen, det låga taket, sex countrymän i olika storlek, gitarrer i mängder och publiken nästan i knäet på Christian. Han lyckas med det ganska avancerade stycket att göra duett med sig själv i Roaring 40´s.
Gamla klassiker
På skiva är det Nina Persson som hjälper till och det blir onekligen vackert när Christian sjunger med mörk röst; "I am the eldest of three sisters born down around the roaring forties."
Och sedan, efter sedvanligt tack och hej, går bandet av scenen och kommer tillbaks och spelar gamla klassiker.
Och då händer något med publiken. Det nästintill febriga tillståndet växlar. Det blir tryggt, "det här känner vi igen". Och det gör att de fantastiska låtarna, Oh Night, Portugal och Allelujah inte blir så uppskattade som de borde. Publiken tjoar och stimmar, och, gärna, visa er lycka men när det går så långt att Christian måste avbryta de febriga introna för att, som en sträng lärare be om tystnad, har det gått lite långt.
Christian Kjellvander var på topp. Men tyvärr inte hans publik.
Tuva Klinthäll
[E-mail]
Tuva Klinthäll | URL