Levande domedagscountry med själ
När kyrkklockor börjar klinga i det instrumentala numret Dreadful (isnÕt it) är det som Christian Kjellvander skriverpubliken på näsan.
Kino, Karlskrona
Den gänglige Skåneamerikanen har då redan i 20 minuter mässat ut sin domedagscountry över den gamla biografen.
Med en blick som om han skulle döma hela Karlskrona till något hinsides ont predikar han sitt senaste album Fayas låtar i den ordning de förekommer på skivan.
Konceptet är tydligt, Kjellvander har något att berätta. Men kanske är det inte undertryckta känslor i olycksbådande läger-eldsstämning, exploderande i rockcrescendon, som den genomsnittlige löntagaren med obligatoriskt antal öl i kroppen, vill höra den 25 november.
Vi andra njuter -och ryser. När någon sedan vrålar "håll käften" till den rusiga Karlskronapubliken under den tysta, långsamma Juanita är det inget annat än en god gärning.
Även om konsertens första del är dyster och dov, liksom utkastad i en ångestladdad, vindpinad höstprärie med en spöklik Christian Kjellvander flankerad av sitt femhövdade band, är det ändå mer intensivt, mer själfullt och mer levande än på skivan. Och när ångesten ibland tillåts blomma ut i dur och lättnad, som i Drunken Hands, blir det riktigt vackert.
Kjellvander har valt att lägga låtarna från sina tidigare album i två extranummer. Det mer positiva anslaget och det ökade tempot i låtar som Paige och hiten Homeward Rolling Soldier, från föregående albumet Songs from a two-room chapel, gör att spelningen med fördel kan uppfattas som två.
Uppvärmaren, Danny George Wilson, sprungen ur bandet Grand Drive, tyckte att det var kallt i Karlskrona. Om Christian Kjellvander tog det som en uppmaning förtäljer inte historien. Men klart är att han trots undergångsstämningen i många av låtarna värmer rejält i det ruggiga november.
Arvid Jurjaks
Arvid Jurjaks | URL