CHRISTIAN KJELLVANDER
Trädgårn, söndag
Förra gången Christian Kjellvander spelade på Trädgårn hade han utökat kompbandet med en stråkkvartett och var mitt inne i en positiv kurva som var på väg att ta honom från respektfull status i indie- och altcountrykretsar till en plats hos den större publiken. Albumet Songs from a two-room chapel hittade successivt mer och mer människor. Nu, aktuell med uppföljaren Faya, känns det självklart att han drar lika mycket folk som när något stort namn från USA är på besök.
Jag har sett Christian Kjellvander många gånger (i solokostym, med Loosegoats och Songs Of Soil) men han har aldrig varit bättre än i söndags. Faya smyger sig på, den är ganska lågmäld, allvarsam. Sångerna tycks hänga ihop, som kapitel i en bok. Han spelar nästan hela skivan och låtarna når ännu längre från en scen. Den täta stämningen är allra tydligast i lugna sånger som Juanita och Foreign rain. Christian Kjellvander är oerhört bra på att utnyttja tystnaden, förhöja mellanrummen. Vartenda andetag dallrar av närvaro.
Bandet (fem musiker) kompar förtjänstfullt med små, små, stegringar och när tempot ökar med sparsamma skrammelgitarrer är effekten nästan chockerande. På slutet hyllade Christian Kjellvander skivbolagskamraten Chris Whitley - som dog nyligen - med en cover. Ett par extranummer - den avslutande Paige, till exempel - känns alltför glättiga i sammanhanget måhända, men visar att Kjellvander även kan skriva låtar med nästan snuskigt omedelbara melodier.
Konsertens absoluta topp var faktiskt inte någon av låtarna från Faya utan en gastkramande Allelujah hämtad från förra plattan. När han sjunger refrängen med ljus röst i en annan mikrofon stannar tiden. Trädgårn fryser fast. I andakt.
Danny George Wilson - från brittiska countrypoprockbandet Grand Drive - agerade uppvärmare och visade sig vara blek som soloartist. Alldeles för mjäkigt.
PM Jönsson
PM Jönsson | URL