Vilken tajming han har, den där Christian Kjellvander.
I lördags var det tajming i dubbel bemärkelse. Först säger han i På Gång att han funderar på att bränna ner bocken när han ändå är i stan. En timme före Christian går upp på Heffaklumpens scen brinner bocken. Han skojar om det senare, i ett av få mellansnack, och skyller på Kayo(!).
Framför allt har Christian Kjellvander tajming i musiken. Han och bandet är så samspelta att det är löjligt. Och vansinnigt bra. För vilken show han bjuder på, från början till slut. Han kör senaste plattan "Faya" rakt igenom, i precis samma ordning som på skivan. Varför skulle han inte göra det? Det är ju så de är skrivna. Det blir så tajt, så perfekt. Basisten Anders Tingsek lutar huvet tillbaks och bara njuter av tonerna och Christians djupa, trollska röst. Vi njuter med honom.
Det är mycket som gör kvällen så bra. Lokalen är perfekt. Mysig, lagom stor och med bar ute i teaterbiblioteket, vilket ger fokus på musiken. Ljudet är bra. Scenljuset är snyggt och (återigen) otroligt tajmat. Till och med publiken är bra, alla passar in här: från Musikhuset-kidsen till Konserthuset-gubbsen och alla där emellan.
Det som är lite trist är att Kjellvander inte slutar på topp. Efter genomspelningen av "Faya" blir det en aning för många extranummer. Och framför allt för långa. Det blir lite segt. Synd på en annars så bra kväll.
Hello Saferide (Annika Norlin) var nämligen inte så pjåkig heller. Vart hon än går charmar hon alla med sina underbara melodier och superfinurliga texter. Hon kan blanda humor och allvar som ingen annan. Allra bäst blir det i duetten "Long lost penpal" som är så übersmart att man sätter skrattet i halsen.
Hon sjunger liksom genom tänderna på ett sätt som inte är så väldigt märkvärdigt, men fint. Men det är lite som om hon ber om ursäkt för att hon får stå och sjunga för oss. Hon har också sagt att hon inte gillar att stå på scen så mycket. Kanske är det ett spel? Hon behöver i alla fall inte be ett endaste dugg om ursäkt. Vi gillar dig, Annika.
Australiensaren Danny G Wilson (från Londonbandet Grand Drive) gjorde en bra dag på jobbet. Han ser ut som en man som just har sovit i sina kläder men med gitarren i hand blir han vacker. Rösten är direkt och okonstlad. Han gör sig inte till. Det är innerligt och fint, men utan udd. Trevligt så längde det varade, ungefär.
En grym kväll i en grym lokal alltså.
Gode Kultur & Fritid, gör så att Spelplats Gävle på Heffaklumpen blir en vana. Amen.
Elin Lindell
Elin Lindell | URL