Christian Kjellvander, aktuell med skivan Faya besökte i fredags Mogwai. Med sig på sin turné har han Danny George Wilson.
Men först ut under kvällen var Hanna Arosenius och Madeleine Waktinger i duon Topaz. Då duon hittade namnet Topaz i en Kjellvander-låt blir det lite roligt att de spelar just den här kvällen.
En fråga som ständigt verkar dyka upp kring Christian Kjellvander är om han inte är väldigt tråkig live. På den frågan får jag svara nja. Nya skivan är ingen enkel historia, sorg, smärta och bubblande, underliggande desperation. Inte tråkig, men svårtillgänglig. Faya är en fiktiv medelålders man, en korsning mellan Kjellvander själv och hans bortgångne far.
Christian Kjellvander har vuxit sig till ett stort namn och jag måste erkänna att han faktiskt känns lite för stor för Mogwai, speciellt med sitt melankoliska sound.
Det svaga och bräckliga ställs mot det explosiva och stormande, känslor som svallar.
Danny George Wilson är en äkta sing-songwriter, ensam med sin gitarr blundar han mot strålkastarljuset och knäpper skickligt fram sina melodier på sin akustiska. Melodier och text väger tyngst. Wilson kommer från England och spelar till vardags i bandet Grand Drive, men för tillfället är han på turné med sitt soloalbum The famous mad mile.
Christian Kjellvander lyckades sälja 300 förköpsbiljetter och dra sammanlagt 400 personer till Mogwai. Lokalen var verkligen full, men efter hand verkar det bli mer och mer utrymme inne på Hugos.
Kjellvander gör en lång spelning och han betar av den tunga skivan Faya, kanske är det detta som skrämmer iväg de som kommit för att göra sig en ny bekantskap.
Det är också ett avstånd mellan Kjellvander och publiken, han bygger upp en mystisk fasad runt sig, inget mellansnack. Musiken får tala och musiken berättar om en sorglig period i en ung mans liv.
Extranumren däremot är gamla Kjellvanderhits som får publiken att dansa och klappa i takt. Det blir en rolig avslutning på en annars mörk resa genom tunga melodier.
JESPER FRILUND
JESPER FRILUND