Christian Kjellvander
Fredag, scen Idun
1 timme
3 ugglor
Få artister lyckas skapa en så intim, mystisk och andaktsfull stämning som Christian Kjellvander. Det är värme rakt igenom hela konserten, även när han och bandet maler hårt på gitarrerna och hamrar på trummorna i de snabbare låtarna. Kännetecknande är annars hans säregna djupa, lite nasala södernröst som har samma effekt på mig som känslan av att vara kär.
Det kan tyckas klyschigt, men från första tonen känner jag mig lycklig.
Sedan, genom i stort hela konserten, sjunker jag allt djupare ner i den bekväma stolen, bäddas in i en tjock filt och blir skönt slumrig.
Men det är inte tråkigt, bara härligt.
Att Christian Kjellvander influeras av country märks tydligt. Jag kommer på mig själv med att vilja sitta i en stickad kofta ensam med Christian Kjellvander och hans gitarr på någon ranch. Och han ska sjunga bara för mig. Ibland känns det faktiskt så även när han spelar på Idun.
Trots hans något taffliga och blyga framtoning är han säkerheten själv. Christian Kjellvander är inte direkt mannen som låter orden strömma ohämmat. Några ”tack så mycket” är allt han bjuder på i form av mellansnack och till slut blir det nästan humoristiskt.
Det känns tryggt och seriöst. Det kanske inte alltid är den roligaste konsertupplevelsen jag haft men det är i alla fall äkta.
Hela arrangemanget är snyggt, inte minst ljus och kuliss. Bakom Christian Kjellvander tonar en jättetamburin upp sig och under hela konserten växlar bildspelen av stjärnor. Sista numret ”I´m going home” är bäst och jag lämnar konserten som en lite lyckligare människa.
Rebecka Martikainen | URL