Ute må det vara åtta minusgrader - inne på Skandiateatern osar det av värme. Betyg 4/5.
Den muntra samlingen gotlänningar i EP?s Trailer Park utgör oannonserat förband. Under ledning av en skäggig frontman i flanellskjorta och pälsmössa levererar det originella bandet en mysig folkrock med inslag av såväl fiol som banjo.
Kvällens huvudperson inleder sedan med Long distance runner från det blott två veckor gamla albumet The rough and Rynge. Christian Kjellvanders fjärde soloalbum karaktäriseras av en akustisk känsla, och så gör även konserten.
Kjellvanders gängliga gestalt står lätt kutryggad över gitarren. Från den dunkelt belysta scenen kryper den djupa rösten in under huden och smiter åt kring känslorna. Vemod går hand i hand med värme, mörker blandas med hoppfullhet.
Bandet är så pass samstämmigt att instrumenten skulle ha kunnat spelas av en och samma person. Det är fascinerande hur de - relativt stillastående - kan få musik i ett så pass sävligt tempo att kännas så väldigt levande. Med hjälp av små nyanser skapas stora kontraster och en förtätad stämning.
Kjellvander är ingen entertainer i ordets mest vedertagna bemärkelse, men han känns desto mer genuin. Sångrösten står i centrum och mellansnacket reduceras till att i huvudsak bestå av ett "tack ska ni ha", följt av en ny stämning av gitarren.
En höjdpunkt är vackra Paige, som framförs otroligt intensivt och uttrycksfullt.
- Fy fan, så bra! utropar en man bakom mig efter låtens avslut.
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
Jeanette Söderwall | URL