Kultur & Nöjen.Bakom lås och bom, igen. Och allt är Christian Kjellvanders fel.
Han beskrivs gärna som en singer-songwriter, kanske som en scenartist och emellanåt som en ordmakare. Han är allt det där, men det som fängslar är den med åren bara alltmer gripande sångrösten.
Han nyttjar den för största effekt, men utan onödig dramatik. Han möter KB-publiken i spetsen för ett fyramannaband som begriper poängen i att vara vagt, ibland på gränsen till släpphänt. Flera av de största ögonblicken denna kväll kommer alls inte i hans bäst välkomponerade sånger, de kommer i låtar där röstens magnetiska kraft är huvudsaken. Låtarna får vara fladdriga, men bara fram till att Kjellvanders stränga, men varmt klingande röst griper tag i dem. Den är som en magnet som sänks ner i en osorterad verktygslåda och får allting att falla på plats.
Nya albumet är en lågmäld sak med låtar som kan tyckas ställa höga krav på publiken, men det är inte riktigt sant. Den som ska möta kraven är Kjellvander själv, och han gör jobbet. I jobbet ingår förstås att varva det nya med redan bekanta låtar, för variationens skull gärna i lite högre tempo. Alldeles särskilt funktionell blir en omarrad "Homecoming Rolling Soldier", som Kjellvander spelar med dämpade strängar och som om den lilla gitarren är ett tvättbräde – ritsch ritsch – snarare än ett ackordinstrument. När han släpper vänsterhanden och ger bandet klartecken att rocka blir låten milt bombastisk, men mer suggestiv än på allvar lössläppt. Den ton och strama presentation som får också låtar som "When the Mourning Comes" och nya "Greither Boat Blue" att te sig som uråldriga skillingtryck är helt intakt.
Den poetiska, men musikaliskt enkla "The Truth" kommer inte till sin rätt live. I gengäld briljerar bandet i den rytmiskt distinkta gamla "Paige": lite lättköpt, men helt avväpnande.
Håkan Engström | URL