Som ett rostigt tåg nära att stanna på en bortglömd räls i Nevadaöknen förmedlade Christian Kjellvander musik lika känslig som att högläsa citat ur sin egen dagbok på klubb Debaser i Stockholm.
När tiden var den rätta släpptes albumet som kunde värma bättre än en kopp choklad framför en sprakande brasa. Frontfiguren i det skånska LoFi – bandet Loosegoats, Christian Kjellvander har släppt sitt första soloalbum ”Songs from a two-room chapel” som följer samma ensam-man-på-en-hästcountry som Loosegoats levererat. Skillnaden med Kjellvanders soloalbum är att musiken känns mer konventionell än Loosegoats första album, ”For sale by owner”. Från att ha växt sig från trasiga rörförstärkare och moppemustasch har Kjellvander kastat ifrån sig attityd och kompenserat det med en sensitivitet som publiken tycks falla för.
Sverige verkar under en längre tid frågat efter en sårbar musik men har oftast fått tag i den genom internationella förmågor. Ryan Adams tog, tillsammans med svansen Gillian Welch och nykomlingen Jesse Malin, över den amerikanske countryvågen efter Emmylou Harris, Johnny Cash med flera. Den svenska publiken har i musikhistoriskt perspektiv till stor del blivit matade med tretaktsdängor med artister som Thore Skogman och Snoddas (som stod för hiten ”Flottarkärlek”). Inte undra på att de amerikanska countryinfluenser som Kjellvander producerat gett en positiv inverkan på publiken. Antingen har dom inget val eller så är det väldigt bra.
En musikskribent för DN skrev en gång att band som Travis, Coldplay och Starsailor överlever tack vare sin destruktivitet och oförsvarbara mollackord. Publiken känner på något sätt en empati för bandet som hukade står och skäms för att de får stå på scen. På samma sätt känns det som då Christian Kjellvander spelade på Debaser. Längst fram stod fem ynglingar som vid första åsynen kunde tas för arenarockare med sina långa hästsvansar och slitna jeansjackor. Då Kjellvander äntrade scenen ställde de sig i givakt och hyschade ner alla som väsnades för mycket. På ett sätt kan man förstå varför.
Kjellvander öppnade med den akustiskt framförda ”Allelujah”. Han stod hukad och rörde sig nästan otåligt som att läpparna satt fastklistrade i miken. På något sätt gav han, tillsammans med den lågmälda musiken, ett intryck av att vara en instängd sångfågel i bur som tvingades sjunga för att bli fri. Har man inte sett det förr? Många gånger?
Samtidigt kan man inte klandra hans approach för mycket. Antagligen blir man som man spelar.
Det tidigare påståendet att ”Songs from a two-room chapel” känns mer konventionell är både positivt och negativt. Till skillnad fråm Loosegoats tidigare aldum, där Kjellvander skrivit all musik, känns hans nya album inte lika spretigt. Tidigare verkade han ha drabbats av en kreativ hybris där ett tjugotal låtar smälldes i på ett väldigt ojämnt album. Nu tycks han anpassat skivan i symbios med lyssnarnas öron, utan att bli slätstruken. Han har inte lika bråttom längre.
Under spelningen på Debaser var reaktionerna olika. Gängliga män i tunna mustascher och bruna skinnjackor diggade sakta med huvudet och drömde sig bort. I bakgrunden kunde jag höra något prata rappt. En blond liten tjej hade lyckats smyga sig in till scenen och gjorde en tolkning av Kjellvanders appearence.
”Han ser ut som en amerikansk seriemördare typ, alltså allvarligt”.
Seriemördare eller ej, så slår Kjellvanders nya album stort och har sedan releasen i slutet av oktober sålt cirka tusen exemplar i veckan. De tidigare albumena visar att han växt då han förmedlar en musik som skulle få vilken arenarockare som helst att gråta. Då behöver man inte vara rädd för miken.
/Max Landergård
| URL