Kjellvander stiger mot himlen
Det var en gång en svensk kille som växte upp i Seattle, men strax innan staden blev hetast i hela rockvärlden flyttade han hem igen. I Lund bildade han ett band med det kufiska namnet Loosegoats, som på punkbolaget Bad Taste gav ut en lågbudget-ep vid namn "Small lesbian baseball players".
En blygsam start, men full av signaler som pekar åt samma håll: skrammel, lättvikt, tramsig humor. Åtta år senare håller Christian Kjellvander på att etablera sig som Sveriges mest begåvade artist i den breda, amerikanska låtskrivartraditionen. Med en profil som på alla sätt tycks vara den motsatta: lågmäld, vuxen, hundraprocentigt formsäker.
Fast den som lyssnar tillbaka på 1995 års lilla sexspårsdebut kan faktiskt höra många likheter med dagens allt mer raffinerade artist. Framför allt var han en begåvad låtskrivare redan då, även om melodierna fick en skramligare dräkt. Själva musiken var aldrig tramsig.
Man kan se det från en annan vinkel också. I mitten av 90-talet var svensk indiepop väldigt brittisk till sinnes, men Loosegoats var ett utpräglat amerikanskt band, med förebilder bland lo/fi-namn som Dinosaur Jr och Sebadoh. Framme vid albumdebuten 1997 hade de formen fullkomligt i sin hand, allt lät så säkert att jag trodde det var en kulmen.
I stället har Christian Kjellvander fortsatt att utvecklas, ett logiskt steg i taget. Mot det lågmälda, melankoliska, tidlösa. Mer Neil Young, mindre Archers of Loaf.
Loosegoats kom med tiden att larma allt mindre. Vid sidan av gjorde han en ännu mer nedtonad skiva med sin bror, under namnet Songs of Soil. I höstas kom så solodebuten, hans starkaste och mest nyanserade sångsamling hittills.
Nu gör han en Sverigeturné, den andra på bara några månader, med sitt nya kompband. Ett halvdussin spelningar ackompanjeras dessutom av Ebreliuskvartettens stråkar. På Södra Teatern såldes biljetterna slut så snabbt att en extrakonsert stoppades in senare samma kväll.
Även om utvecklingen har varit successiv får jag känslan av att det är precis nu som slår igenom. Vilket inte på något sätt motsägs av publikens bifall. Eller av det faktum att han inte verkar vilja sluta spela extranummer, trots att nästa konsert ska börja om en halvtimme.
Och det är verkligen en artist med förvånansvärd lyskraft som möter oss, trots frisyr och kläder som en bakfull söndag och ett mellansnack som är föga mer än "tack så mycket". Han kan sitta på en stol och huka över sin gitarr, och ändå fånga uppmärksamheten.
Mycket hänger på rösten, som han hela tiden flyttar runt i munnen, anpassar till stundens behov. Falsett eller bas, styrka eller bräcklighet. Lika innerlig som Will Oldham, men med förmågan att själv styra.
Först är det bara han och stråkarna, sen smyger bandet in och på slutet blir det rent av lite Neil Young-krevader. Ändå känns det som en jämn och rak resa, bara en rad av sånger så välsnidade att man frestas kalla dem enkla. Nästan varenda en känns som en present: vilken tur att han spelade just den.
Om han tänker fortsätta att bli bättre hoppas jag att han inte har anlag för svindel.
Nils Hansson
Nils Hansson | URL