PÅ SCEN
Nicolai Dunger och Christian Kjellvander har båda hämtat mycket av sin inspiration ur den amerikanska singer/ songwriter-traditionen. Nicolai är först ut i kväll och hans musik har soul.
I konserthusets stora sal är parketten mer än halvfull när ljuset tonas ned och förinspelad orgelmusik tonas upp. Nicolai kliver på scenen och inleder på egen hand med gitarr och munspel. I andra låten "Hey Mama" från skivan Tranquil Isolation fylls ljudbilden på med valthorn och trombon. "My body's getting older, but my heart is getting younger each day" sjunger han.
Ebreliuskvartettens stråkar värmer upp "All the love, days and tears" från plattan Soul Rush till glittrande höjder. Den blir nästan en smäktande kärleksballad vore det inte för Dungers säregna uttrycksfulla röst, som påminner om en lätt skruvad Van Morrison. Det rycker till i kroppen på honom, han börjar stampa och kanske önskar han att han i det läget hade ett helt band bakom sig som när han för något år sedan gjorde en fantastisk konsert på Kafé Spegeln. Men den mer avskalade klädseln är inte fy skam. Bakom flygeln framför han "Tribute to Tim Hardin" och i avslutande "Soul Rush" lyckas han med passionerad inlevelse förmedla en känsla av närhet över det stundtals väl påtagliga rumsliga avståndet mellan artist och publik.
I extranumret gör han en duett med kvällens andra akt Christian Kjellvander, en man med en långlivad fascination för countryattribut. I texthäftet till Loosegoats "For Sale by Owner" från 1996 poserar han i truckerkeps, helrätt i år 2003, och på scenen i kväll stoltserar han med en Fender Telecaster.
Kjellvander fyller bokstavligen ut scenen på ett helt annat sätt än Dunger. Med sig har han sitt femmannaband Lazy Grace Frontier och Ebreliuskvartetten. Kjellvander jobbar med dynamik och har modet att under några ögonblick skala bort kompet och låta sin nakna röst lysa igenom. När instrumenten kommer tillbaks byggs en mäktig vägg av ljud. Det är här hans svåraste uppgift ligger, i balansgången mellan det storslagna och det intima.
Kjellvander presenterar nya låten "Portugal", ett land han aldrig varit i men berättar "Jag har i och för sig aldrig varit i Gävle heller. Men jag hoppas att Portugal är lite roligare. Inget ont menat! Jag lovar att jag ska skriva en låt om Gävle också."
Konserten stegras bit för bit och i "Homeward Rolling Soldier" från skivan Songs from a two-room chapel blir det fullt ös. "Broken Wheels" spelas och det blir långa applåder. Körsången är precis, gitarristen spelar mandolin och Per Nordmark från Fireside håller ångan uppe i det något oglamorösa arbetet som percussionist.
"Oh night" är den låt som Kjellvander kanske framför mäktigast och den slutar i dissonant gitarrvrål, men inte spontant utan ytterst genomtänkt som en slags brygga till nästa nummer. Det är storslaget - och kontrollerat.
Nicolai Dunger & Christian Kjellvander
Konserthuset, Gävle, Onsdag
JOAKIM FORSGREN
| URL