Av: Jonas Källgren 2003-06-14
Två helt olika sätt att tillfredsställa en publik. Men med ungefär samma resultat. Jonas har sett Christian Kjellvander och Paola.
Christian Kjellvander går på Pampasscenen några minuter efter ett. Han pratas in av en scenkåt Hultsfredsfestvalarbetare som försöker tända publiken samtidigt som han berättar att man ska vara snäll och att Buju Banton kommer spela några timmar senare. Inte för att de besökare som samlats framför Pampas i denna, festivalmässigt sett, tidiga morgonstund bryr sig. Det är liksom inte direkt samma målgrupp.
Men det är enkelt att heta Christian Kjellvander. I alla fall om man har harvat i ett måttligt framgångsrikt men väldigt bra band som Loosegoats och gjort ett sidoprojekt med brorsan som också blev rätt lysande. Det är inte som att man behöver förlita sig på den lysande, men långsamma, debuten som soloartist. Kjellvander är ingen mästare på mellansnack eller sånt där tjafs som andra kallar "publikkontakt", men det funkar liksom ändå. Bandet är sjukt tight, tråkiga jamtendenser lyser med sin frånvaro. Christian Kellvander är, på sitt eget vis, tänd. Och publiken älskar det.
Jag också.
Paola är på flera sätt Christian Kjellvanders totala motsats. Hennes röst pallar inte riktigt att hålla tonerna, hennes scenvana är minimal, men hon har charm och glädje i överflöd. Skit samma att hon inte kan sjunga liksom, hon har jävligt roligt där på scen. Och hon bjuder på godis när "Above the Candystore" spelas. Tillsammans med maken Klas Åhlund har hon skapat grymma powerpoplåtar som knappast skulle ha blivit bättre av att framföras av ett Toto-tight band.
Jonas Källgren | URL