Andaktsfullt på Katalin
En kväll med två av Musiksveriges mest respekterade namn tar tre timmar i anspråk, med en del stök på både scen och golv mellan seten. Men man kan inte annat än fyra av sitt mest fåniga leende efter tisdagens spelning med Nicolai Dunger och Christian Kjellvander.
Konsert
BETYG TRE KAJOR
Nicolai Dunger
BETYG FYRA KAJOR
Christian Kjellvander
Katalin, Tisdag,
Men det börjar smått oinspirerat. Nicolai Dunger ser lite disträ ut och tar god tid på sig att komma i gång. Först när han sätter sig vid pianot för Tribute to Tim Harding verkar han ha vaknat till. Om inte annat när mobilstörningar galopperar loss i högtalarsystemet (och som verkade härröra från Dungers egen telefon, bisarrt nog). Efter lite ledigt snack med publiken och en rusig version av Soul rush börjar den stundom manierade, för det mesta fascinerande, rösten gripa tag ordentligt.
Men det är ändå inget mot vad som komma skall.
Rösten räcker
Christian Kjellvander kliver på sedvanligt försynt sätt in på scenen med sitt band och Ebreliuskvartetten i släptåg. Med sig har han så mycket bra material att man undrar hur han skall kunna misslyckas. Snarare levererar han allt man önskar, och mer därtill. Fast egentligen räcker det med rösten. Om Dunger har ett mer dynamiskt utspel är Kjellvanders stämma betydligt mer sansad. Men ändå så mycket större.
Och apropå försynt. Det tar tre låtar innan han säger något, och då inte ens i mikrofonen. Ett mumlande "tack så mycket" räcker för att fånga publiken, närmast dressera den till andaktsfull tystnad som enstaka glaskross inte rår på. Repertoaren rymmer en drös med låtar från senaste plattan och Songs Of Soil/Loosegoats som ömsom tassar försiktigt, ömsom kör över en totalt. Portugal, Oh night, Paige och Homeward rolling soldier svider nästan att höra, även om sistnämnda ges en elektrisk men lite väl ovarsam behandling. Avslutande Stum mountain man smeker däremot medhårs, men saknar riktig nerv.
Kompletterar varandra
Till sist ansluter Nicolai Dunger för att sätta punkt för kvällen med sin turnékamrat. Det blir snarare ett mäktigt utropstecken med en säregen version av Nicos/Jackson Brownes These days. Och till slut även ett likhetstecken mellan två musiker och låtskrivare som kompletterar varandra förträffligt. Dunger med sitt mer avskalade set (låt vara lite ofokuserat för kvällen) och det förlösande samspelet mellan Kjellvander, bandet och Tomas Ebrelius stråkkvartett.
| URL