Nicolai Dunger & Christian Kjellvander
Konserthuset, Gävle, 15 oktober 2003
Två låtskrivare, där den ena sedan länge levt på sin magisterexamen i ämnet "Countryfärgat svårmod" och där den andre mest är omtalad för sitt kompisskap med en skäggig förvaltare av det amerikanska folkrockarvet. Det är inte helt svårt att glömma att Konserthuset faktiskt ligger i Gävle.
Ja, Nicolai Dunger är god vän med WILL OLDHAM. De har spelat in en platta tillsammans. Ja, MERCURY REV-sångaren Jonathan Donahue är en stor fan. Första gången jag såg Dunger var det just som förband till nämnda Mercury Rev på Savoy Theatre i Cork. Irland var det ja. När nu VAN MORRISON har emulgerats till en trist farbror med hatt som åker världen runt för att göra kaffeved (nej, BOB DYLAN har ingen hatt) av sina storverk är det upp till en försynt snubbe från Piteå att göra de bästa Astral Weeks-imitationerna på den här sidan Nordsjön. Nicolai Dunger låter nämligen, främst när han sitter ensam på sin stol i mitten av scenen, rysligt mycket som mannen Van. Då står Konserthuset inte längre i Gävle, utan snarare på Sandy Road eller Cyprus Avenue. Det är bara den berömda glaskuben som fattas. När, å andra sidan, Dunger tar plats vid pianot, påminner han tveklöst om hur en RYAN ADAMS med integritet egentligen borde låta. Ville man skulle det säkert gå att få in LEONARD COHEN någonstans också. Under den knappa timmen han tilldelats hinner han trollbinda oss med drömska stämningar, en smått fantastisk "Dr.Zhivago's Train" med tillhörande tågtuff från sin stora stund 'Soul Rush', en pianoledd "All the Love, Days and Tears" då scenen dränkts i rödljus och en trevlig hyllning till TIM HARDIN.
I encoren släpar Dunger in Kjellvander på scenen och tillsammans tolkar de JACKSON BROWNs "These Days", ni vet den som Nico odödliggjorde på 'Chelsea Girl'. Magiskt.
Efter en teaterpaus på cirka tjugo minuter kliver Kjellvander, femmannakompet Lazy Grace Frontier och de fyra stråkevangelisterna i Ebreliuskvartetten upp på scenen.
Med förra årets 'Songs from a Two-Room Chapel' tog Christian steget från relativt okänd sångsmed till närmast nationell angelägenhet, nåja. Därför är det inte vidare skumt att tyngdpunkten i kväll ligger på materialet från just den plattan, även om det också bjuds på korta resor tillbaka till LOOSEGOATS-land samt en del från finfina SONGS OF SOIL-projektet. Det blir mycket ödesmättad countryrock med en hand i fickan och en fot på pedalen. Bra sådan. Ett oerhört homogent framträdande där Ebreliuskvartetten plötsligt spelar såg och genom sina stundtals galna stråkar tillför spår som "Oh Night" och "New Deal" ytterligare, eh, sväng.
Fråga mig inte varför jazzapplåderna uteblir.
Mannen är en utmärkt låtskrivare och det är således lite ironiskt att hans största stund ikväll infaller under TOWNES VAN ZANDT-tolkningen "Waitin' Around to Die". Christian Kjellvander är alltid bra och jag dör för textraden "you have not lived 'til something you love has died", men i kväll är Nicolai Dunger snäppet mer angelägen.
| URL