I lördags riktades strålkastarna mot två män i De Geer-hallen. En från Piteå och en från Lund. Nicolai Dunger
och Christian Kjellvander. Det var en ojämn kamp. Hade det varit en ishockeymatch skulle man kunna ha sagt att Christian Kjellvander vann alla tre perioder.
I låten Paige sjunger Christian Kjellvander "Why be yourself, when you can be someone else?". Det skulle kunna vara en ironisk kommentar till Nicolai Dunger.
För den dominerande känslan är att Nicolai Dunger är oerhört upptagen av att konstra till allting. Han använder ofta sin speciella röst på sämsta möjliga sätt när han ger sig i något slags scatsinging ā la Alice Babs. Ni vet höga och låga toner fram och tillbaka lite spontant så där. Problemet är bara att det krävs oerhört mycket för att det ska gå bra. Det måste vara genomtänkt, du måste ha en ypperlig sångröst och du måste ha en ansenlig mängd musiker för att liksom fylla ut det hela. Och jag vet nog bara ett par som kan uppfylla dessa kriterier. Och det är...Alice Babs och möjligen Van Morrison. Kanske är det Alice Babs han vill vara, eller Van Morrison?
Men i rättvisans namn finns det faktiskt tillfällen då Nicolai Dunger fungerar. När han tonar ned sitt framträdande och balanserat sjunger sina inåtvända texter, då är det snudd på kalasbra. Öppningen med nya singeln Hunger är ett sådant tillfälle och det finns några fler.
Men summan är ändå att Nicolai Dunger ofta gör det för svårt för sig. Det är synd när han kvällen till ära har hjälp av både stråkar och blås. Instrument som skapar en vacker ljudkuliss. Jag tycker att han borde ha använt den chansen mer. Men med tanke på starka låten Hunger kan jag bara hoppas att Dunger når längre med hjälp av nya albumet Heres my song, you can have it...I dont want it anymore/ Yours forever-Nicolai Dunger. Kanske kan sångexperimenterandet hållas tillbaka då?
Andra sidan av konsertmyntet var Christian Kjellvander. Ska man vara lite elak kan man säga att han hade allt som Nicolai Dunger saknade.
Christian Kjellvanders musikaliska rötter är mer renodlat lågmälda. Bristen på dialog är nästan standard inom hans amerikanska rötter. Texten och musiken får tala för sig själv och det behövs egentligen inget musikaliskt pynt för att det ska gå fram.
Ändå blir upplevelsen ett lyft när Kjellvanders stråkkvartett nu finns med. Bilden blir både djupare och mörkare när mångfalden av instrument får utrymme. Det är som om låtarna från Songs from a two-room chapel plötsligt har mer att berätta. Och då ska ni veta att jag tyckte att den skivan var en av 2002 års bästa skivor.
Det är svårt att plocka ut sånger som funkade extra bra. Förutom ett litet segt parti efter halva konserten så fanns det mängder av låtar med grym känsla. Men jag faller för nya sången Portugal, jag suckar av välbehag till Homeward rolling soldier och förundras av den klara covern av Townes van Zandts Waiting around to die.
Tre och en halv timme pågick konsertpaketet. Och det var klart värt 245 kronor. Bara Christian Kjellvander var värd de pengarna.
Nu fick man Nicolai Dunger på köpet. Inte klockrent.
Men det duger.
TEXT:ROLAND KLINGA
ROLAND KLINGA | URL