Articles and Reviews

En helafton...

Buggat.nu - 1999-01-01

En helafton med de två Svenska artisterna Nicolai Dunger och Christian Kjellvander. Jag skall erkänna att jag inte hört speciellt mycket av Nicolai utan gick dit mestadels för att höra och se Christian. Konceptet med att ha både stråk och blåssektion på scenen lät spännande och jag cyklade ut till Brunnsparken med ganska höga förväntningar.

Nicolai Dunger var först att äntra scenen, han gjorde det inför ett knappt halvfullt Parkteatern. Jag tror inte det var menat att han skulle agera förband åt Cristian men tyvärr blev nog så fallet. Precis som jag, så hade nog de flesta kommit dit för Christians skull. Det är lätt att tänka på andra artister när Nicolai sjunger och spelar. Själv tänkte jag på sångare som Thom York, Ed Harcourt och Van Morrison, men efter ett tag står det ganska klart: Nicolai vill vara Jeff Buckley! Och faktum är att han har precis samma problem som Jeff. Han har så bra sångröst och är så musikalisk att det blir ett hinder för honom. Det blir bara för mycket med alla röstkonster och alla snabba och krångliga ackordföljder. Resultatet blir också att han inte riktigt når fram till publiken, det är som en osynlig vägg framför scenen. Det finns dock stunder, speciellt när han använder blåset och stråkarna, som det är riktigt bra. I sista låten uppmuntrar han publiken att sjunga med. Resultatet blir mediokert och Nicolais klagar att vi inte är nog musikaliska. Nej jämfört med honom är nog inte många det, men frågan är om han inte utnyttjar sin musikalitet på fel sätt.

Trots likheter i musiken så känns det som att Christian Kjellvander är lite av Nicolais motsatts. Här är det direktheten som träffar en som ett pistolskott. Det är nerv och driv i hans framträdande, hela tiden intressant och angeläget. Han blir uppbackad av ett kompband plus en stråksektion. Christian ser dyster ut och mumlar fram några meningar då och då, som t.ex. att Parkteatern ligger ute i Tjotaheiti. Det är nedstämt men vackert, ömt men skoningslöst. Låtar som "Homeward rolling soldier", "Paige", "Jesus" och "Deliverance" blir fullkomligt fantastiska. Elektriciteten ligger i luften och jag tänker på Neil Young tillsammans med Crazy horse, inte minst utseendemässigt. Det enda som går att klaga på är att ljudet stundtals är ganska dåligt.

När Christian och hans band går av scenen är publiken lyrisk och ger honom massor av applåder (vilket inte var fallet för Nicolai) och självklart blir det extranummer. Med upp på scen är även Nicolai. De sjunger två låtar tillsammans och deras röster funkar perfekt tillsammans. Nicolai är påtagligt rastlös, kanske besvikelse för den ojämna publikresponsen. Det kanske verkar som att jag ogillade Nicolai Dunger, men så var verkligen inte fallet. Det är inte många i Sverige som gör så bra musik, men denna kväll fick han ordentligt med stryk av Christian Kjellvander, det är inget att hymla om.

Erik Hogfeldt

Erik Hogfeldt | URL