”Jag är en undrande person som letar – rastlöst”
Den musikaliska formeln ”ensam man med akustisk gitarr” anses av många vara pretentiös passé och fullständigt överspelad. Christian Kjellvander torde vara undantaget som bekräftar den regeln; artisten som bevisar att populärkultur kan vara både blodigt allvar och djuplodat vemod. Hans andra soloalbum – ”Faya” – släpptes just och har hyllats nära nog mangrant.
Trots att han pliktskyldigt sorteras in under den simplifierande etiketten ”singer/songwriter” så har Christian Kjellvander onekligen mutat in ett eget litet hörn av musikbranschen. Och detta till den grad att genren numera närmast verkar utgå från honom. I alla fall här i Sverige. Gör man någonting som drar det allra minsta åt alternativ country, americana eller just singer/songwriter, så är det generellt den här malmöiten man jämförs med.
Nya skivan ”Faya” har dessutom mött översvallande reaktioner och införlivade förväntningar var den än dragit fram och hajpen Christian Kjellvander har övergått i någonting annat. Någonting aktat och etablerat.
Upphovsmannen själv tittar dock i taket och ler så där urskuldande när den eventuella respekten mot honom som person och musiker kommer på tal.
– Jag försöker låta bli att tänka på det faktiskt. För det är inte så det känns. Visst, jag har gjort ett album jag är stolt över men när jag kommer hem från turnéerna så sitter man ju där igen, och måste skriva en ny skiva. Det är inte lönt att se på sig själv som varandes ”ett välkänt namn” i det sammanhanget.
Är det en så skrämmande tanke då – att vara känd?
– Ibland. När jag inte är på samma plan som människor omkring mig. Som nu till exempel: Du vet precis vem jag är och ställer en massa mer eller mindre relevanta frågor. Men jag vet absolut ingenting om dig. Jag kommer inte ens ihåg ditt efternamn.
– Allt det där kan jag tycka är svårt, nästan lite obehagligt emellanåt. Det blir lätt en skev bild.
Och nog finns det en allmänt vedertagen bild. Christian Kjellvander: Vemodets, allvarets och lågmäldhetens nobla beskyddare. En man vars liv är en enda lång och förhållandevis tragisk sonett ämnad att bli blödande låttexter och melodiös smärta. Vilket förstås är en överdriven karikatyr. Eller?
– Absolut. Även om det pendlar för mig som för alla andra, så är jag oftast en glad person. Men musiken är det som kommer ut när de melankoliska känslorna tränger sig på. Konsten är mitt forum för allvar helt enkelt.
Men vad tycker du om dem som tror att du alltid är dyster och allvarlig?
– Det får de gärna tycka om de vill det. Jag bryr mig inte.
– Dessutom är konst blodigt allvar för mig. Jag gillar när den får en att stanna upp och tänka på sig själv och sin plats på jorden. På helheten. Det kan man inte påminnas nog om.
Nidbilden är kanske inte så fabricerad trots allt. Åtminstone inte på en punkt. För det råder inga större tvivel om att Christian Kjellvanders musik och konstnärskap rör sig i ett landskap fyllt av det seriösa, melankoliska och dramatiska. Här finns ingen rädsla för vare sig massiva pretentioner eller uråldriga, väl beprövade begrepp. Det världsomvälvande och fundamentala i tillvaron är sällan speciellt avlägset. Om än beskrivet med små, lågmälda bokstäver.
– Man inser ganska snart att det bara finns ett fåtal saker som berör människor. Jag tror inte det handlar om mer än tio, femton företeelser. Och på det har vi byggt en hel kulturvärld. Vilket ju måste bero på att man inte kan få nog av dem.
Nog av de ständigt återkommande stororden vill säga: Vemod, allvar, kärlek, lycka, hopp och andlighet.
– Jag är en undrande person; en sökare. Vilket också är karakteristiskt för hela mitt liv som jag ser det. Jag letar. Rastlöst. Jag vet inte riktigt varför, men det har alltid varit så.
Vad som skulle hända om den definitiva sanningen damp ned i knäet, om han faktiskt hittade någonting, är dock svårare att svara på.
– Om någon plötsligt gav mig svaret på alla frågor skulle jag bli livrädd, säger Christian Kjellvander och skrattar.
– Det är väl jakten som är grejen antar jag. Och det där går som sagt igen på många håll i mitt liv. Jag vill inte sitta still; känner mig inte riktigt hemma någonstans. Behöver sökandet som sådant antar jag.
Hans föregående soloalbum – ”Songs from av two-room chapel” – innehöll ett antal referenser till kyrkan och kristendomen: sacred, allelujah, bible, Jesus, chapel och så vidare. På ”Faya” har den terminologin tonats ned.
– De tankegångarna har till viss del övergått i någonting nytt. När jag spelade in ”Songs from a two-room chapel” bodde jag precis invid en kyrka och kom på många saker i de där krokarna.
Och det märks en skillnad. Där ”Songs from av two-room chapel”, rent textmässigt, var aningen mer diffus och spirituell så är ”Faya” tydligare – lättare att greppa. Det handlar om livets faktiska situationer, snarare än om subtila associationer och verbala trevanden. Resonemang i stället för grubblerier.
– ”Faya” är nog mer konkret på det sättet. Men jag tänker inte så. Jag letar bara efter den där känslan; den som jag känner igen så väl när jag har den framför mig. Jag vet när musiken är bra, men kan inte riktigt beskriva hur jag tog mig dit.
Ständigt detta sökande.
– Ja, och när jag kommer rätt så vet jag. Väl där är allting fullständigt överväldigande. Det är dit man vill komma. Både musikaliskt och personligt.
Simon Bynert
Simon Bynert | URL