Christian Kjellvander har ledsnat på sin egen historia - om svensken som växte upp i USA, förlorade sin far i unga år och blev tongivande inom blågul americana. Henrik Arvidsson träffar en albumaktuell låtskrivare som hittat kärleken.
Stiegga är uppspelt. Hon hoppar på stället, viftar på svansen, skäller glatt. Husse är desto lugnare, dricker kaffe och pillar förstrött på en snusdosa.
Han heter Christian Kjellvander. Till vardags skriver han låtar som han sedan ger ut på skivor. De är ofta väldigt bra.
Ungefär där skulle den här artikeln vara slut, om Kjellvander själv fick välja:
- Jag gillar inte att bli analyserad utifrån mina låtar. Vad fan är poängen? Jag får ofta en vibb av att rockjournalister vill sammanfatta folks liv genom att utgå från några lösryckta citat. Det känns bara sorgligt. Analyser är bortkastade studielån. Låt låtarna vara i fred.
Du gillar inte intervjuer?
- Du har fångat mig på en konstig dag, säger han. Jag snackade just i telefon med en reporter som undrade om vi skulle få se mer av "den nye, lycklige Kjellvander". Till slut blev jag tvungen att fråga om hon ens hade lyssnat på min nya skiva.
Hade hon det?
- Nej.
Vi befinner oss på ett skivbolagskontor på Söder i Stockholm. Christian Kjellvander är vänlig och uppriktig. Ibland blir han väldigt drastisk, men han förlorar aldrig glimten i ögat. Det känns viktigt att påpeka det. Om man bara läser citaten framstår han som kärvare än han är.
- USA!? utbrister han och gapar förvånat. Jag växte ju upp i Finland!
Han skojar förstås, med en lekfull blinkning till höstens alla artiklar om Anna Järvinen och hennes uppväxt i Helsingfors. Men det finns ett allvar mellan raderna. Christian Kjellvanders historia är lite för bra för hans eget bästa.
Ända sedan genombrottet för fem år sedan har han, gång på gång, tvingats lägga ut texten om uppväxten i Seattle, hemkomsten till Sverige som femtonåring och tristessen som fick honom att börja skriva låtar på "modersmålet" engelska.
Han blev snabbt en tongivande röst inom så kallad scandicana - svenskar som rör sig i den amerikanska altcountry- och folktraditionen. Först med rockbandet Loosegoats, senare med brorsan Gustaf i duon Songs of Soil och numera som framgångsrik soloartist. Han har en självklar pondus. Rör sig ledigt i språket. Bottnar i vemodet.
- Ibland får jag känslan att jag anses mer trovärdig som låtskrivare bara för att jag som barn besökte Disneyland i Los Angeles i stället för Disneyland i Paris
Båda börjar skratta.
- Men det är klart att man formas mycket under de där tidiga åren, fortsätter han. Om man växer upp i Sverige har man, typ, Cornelis Vreeswijk i ryggmärgen. La-la-la-la-laaa! Det känns hemma. Och för mig är det likadant med den amerikanska rotmusiken. Till skillnad från, säg, rysk polka.
Många svenska artister dras till just country- och folktraditionen. Det har rent av getts ut internationella samlingar med "scandicana". Är vi ovanligt bra på att härmas?
- Jag tror att det handlar om att vi har en lång internationell poptradition som går tillbaka till Abba. Vi är ju bra på garagerock och indiepop också. Men en sak som verkligen stör mig är att många svenska artister glatt beskriver sin egen musik som en pastisch. Du vet, "här ville vi göra en liten pastisch på " Jag fattar inte hur man kan säga så. Otroligt tråkig inställning.
Till veckan släpps "I saw her from here/I saw here from her" - ett tajt, bländande vackert album som varvar lågmälda hymner med några av Christian Kjellvanders mest utåtriktade, poppiga stunder.
Skivan kan ses en reaktion på den dystra föregångaren "Faya" (2005). Som i sin tur var en reaktion på den populära solodebuten "Songs from a two-room chapel" (2002). Han har själv sagt att han ville "sålla" bland sina fans.
- Jag måste ha ätit Andres Lokko-soppa till frukost inför den intervjun, men det finns ett frö av sanning i det. Jag tyckte att första skivan var rena rama hitkavalkaden. "Faya" handlade i stället om att fånga stämningar, att berätta en historia i olika kapitel. Själva låtskrivandet kom i andra hand. Det var lite fegt, faktiskt.
Fegt?
- Ja, att vägra göra det som förväntas av en, att sluta sig, det kan tyckas coolt och vågat, men det är också ett sätt att skydda sig från kritik. Men det finns en röd tråd i allt jag gör. Det kanske låter pretentiöst, men jag ser mina skivor som olika delar i ett pågående livsverk.
Och därmed är vi framme vid ett slags moment 22. Å ena sidan är Christian Kjellvander "besatt av verkligheten". Å andra sidan gillar han inte att vi drar slutsatser av resultatet - som alltså är uttalat självbiografiskt.
Allra tydligast blev det här på "Faya". Berättelsen var, i lätt förtäckt form, ett porträtt av Christian Kjellvanders frånvarande far. En rotlös, rastlös man som stannade i USA när resten av familjen återvände till Sverige. Han dog i cancer, bara 46 år gammal.
- Han hade en ständig längtan bort. Och jag har också den där rastlösheten och rotlösheten i mig. Ett tag kändes det som om jag höll på att bli som han. "Faya" fungerade som ett avslut, ett försenat farväl. Efteråt har jag kunnat se mig om efter andra spöken.
Om "Faya" var en skiva om att fly är "I saw her from here/I saw here from her" en skiva om att stanna kvar. Som titeln antyder handlar det om att "genom en annans blick se vem man är och var man befinner sig". Låtskrivarens nyblivna hustru Karla-Thérèse Kjellvander körar på många av spåren.
Men det är alltså ingen "ny, lycklig Kjellvander" som river av må-bra-klyschor om att allting ordnar sig så länge man älskar varandra. Snarare gräver han i kärlekens dubbelhet, den gnagande oron, den dagliga kampen. "I've got two souls", sjunger han i första singeln. "One is gonna love you and the other one is gonna cause you hurt".
- Jag ser skivan som en hyllning till kärleken, att tillåta sig själv att stanna upp och andas ut, att våga uppskatta nuet.
Du har sagt att du fortfarande söker svar på samma frågor som du hade som 15-åring.
- Är det inte så för alla? Det finns ju bara tio riktigt viktiga frågor här i livet. Någon sållade ordentligt när de skrev budorden i Bibeln. Allt står där.
Är du troende?
- Nej, inte längre. Men som barn trodde jag att det fanns en kraft som hade koll på mig, förutom mamma och pappa. Tyvärr förstod jag ganska tidigt att det bara var en skyddsmekanism. Något vi behöver för att känna oss trygga, för att få en känsla av mening.
Du klär ofta dina låtar i en andlig språkdräkt. Du sjunger om kapell, änglar, Jesus och himmelriket. Varför?
- Det är väldigt effektivt. Du förstår ju vad jag menar när jag sjunger "there is no heaven". Jag skulle förstås lika gärna kunna sjunga "it's no picknick", men känslan blir ju inte riktigt densamma.
Varför inte?
- De grundläggande kristna värderingarna har monopol i vårt land. Det bubblar i oss alla, alldeles under ytan, även om vi är snabba med att säga att vi inte tror på Gud. Men om jag plockar upp en gatsten behöver jag inte fundera över "hmm, är det okej enligt lagen att banka den här i huvudet på nästa person som går förbi". Vi vet att det är fel.
Låtskrivandet kan väl också ses som ett försök att skaffa sig evigt liv?
- Tidigare har jag sagt att allting är en enda lång tävling mot döden, att man vill lämna något efter sig, ett arv av något slag. Men äh, jag vet inte. Den som har haft flest lyckliga dagar när man dör - vinner. Och jag blir lycklig av att skriva låtar. Det är mitt nya svar.
HENRIK ARVIDSSON | URL