Du känner honom från Sveriges bästa och mest nästan-amerikanska band, Loosegoats. De startade i mitten av nittiotalet med att göra spretig och trumpen skitig-t-shirt-collegerock men hade efter tre album vuxit i en gitarrock-skjorta närmast värdig Neil Young. Kanske blev du också bekant med hans och brodern Gustavs akustiska duo Songs Of Soil genom deras innerliga platta med samma namn.
Nu väntar Christian Kjellvanders solodebut Songs From A Two-room Chapel på dig. Inspelat i en gammal orgelfabrik på den skånska landsbygden mitt under svettigaste högsommaren släpps det nu; lagom till att alla löv förvandlats från flammande hösteld till brunt slem och himlen gått i en konstant grå fas.
Framfört av en kille med gitarr, munspel och en nästan omöjligt fullödig, varm röst är det stämt i en lyrisk ton. Bitvis nästan religiöst högtidlig med körer och stråkar som fyller upp hela rummet – på något vis allvarsamt lycklig. Ungefär som de vackraste av sångerna de sjunger i kyrkan inför julen.
Så där fint att man vill tända ett ljus när man lyssnar.
När vi ses en tidig måndagsmorgon i oktober är Christians ögon krympta till smala springor bakom de tjocka glasögonglasen. Han dricker kaffe ur en Buffy the Vampire Slayer-mugg, försöker undvika att gäspa och ursäktar sig på snyggskånska ”vi spelade in en video i lördags natt, från fyra på eftermiddagen till sju på morgonen, jag har nog inte riktigt hämtat mig”. Det är okej.
Skulle Songs From A Two-room Chapel ha kunnat komma någon annan gång än nu?
- Hehe. Vi släppte alla Loosegoats-album på våren, och Songs of Soil kom på vintern. Men tanken var hela tiden att den här skulle komma på hösten.
För någon som mig som inte lyssnat på särskilt många gamla countryhjältar eller ens varit i närheten av The Anthology of American Folk Music-boxen känns skivan ändå som en utforskning eller någon slags uttolkning av en amerikansk folktradition. Stämmer det?
- Jag tycker om att ha det som utgångsläge. Vad ska man säga – det är ungefär som att fota med svartvit film. Det har gjorts hur länge som helst, man har ena foten i det gamla och gör det i dag med nya frågeställningar och nya teman. Men jag tycker att det är viktigt att bejaka det förflutna, det som lett oss hit.
- Men just amerikansk folkmusik är inte äldre än 200 år, och den musiken kom från Europa. Så jag försöker hitta det europeiska i tonen, det hörs kanske tydligast i texterna. Det är kanske mycket bara en föreställning …men folkmusiken är ju mycket äldre här, den känns rikare.
16 Horsepowers David Eugene Edwards sa precis samma sak i en intervju apropås deras senaste album Folklore där de tolkar gamla europeiska folk-standards.
- Anledningen till att Usa får så mycket kredd är ju att rockmusiken blomstrade där – rocken är ju folkmusik och blues upphottat. Det hade lika gärna kunnat vara i Ryssland om det sett annorlunda ut för 200 år sedan.
En annan sak som slår mig är att det finns en religiös stämning i låtarna. Håller du med?
- Ja. Det gör jag. Jag hade tyckt att det hade varit konstigt om du sagt att det finns en kristen stämning, men just ordet religiös är jag inte alls rädd för. Jag är absolut religiös i handling och dygd och i mitt uttryck. Därmed inte sagt att …jag är helt emot, jag är egentligen anarkist vad gäller all form av styrelse.
Men många av de här orden jag använder och som även förekommer i religiösa sammanhang är väldigt laddade, de betyder väldigt bra saker.
Det är en del hallelujah och amen ja.
- Allelujah.
Vad är det för skillnad?
- Alltså; jag trodde det hette så när jag var liten. Jag kunde inte få ihop det, jag trodde det betydde allas glädje eller något sånt. Jag blev jätteknäckt när jag förstod att det hette hallelujah.
--Den låten handlar om livets gång, att man egentligen bara blir sämre och sämre människa trots att man strävar efter att bli bättre och bättre. Därför kändes det bra att kalla livet för allelujah här, för att det är något som bör finnas kvar.
Texterna kretsar ju mycket kring det: att växa, relationen mellan gammal och ung, föräldrar och barn. Är det något du funderat mycket kring?
– Ja. Den handlar egentligen om hur det är att växa upp på olika ställen och ha olika borgar i sitt liv, alltifrån ens mamma och ens syskon till ens hus och ens gata till ens flickvän. Olika punkter i livet där man känner sig trygg.
Är du nostalgisk som person?
- Ja, jag tycker det är en bra egenskap att se tillbaka. Det är så många som avfärdar sig själva med att ”jag var ung och dum, jag visste inte vad jag höll på med”.
- Jag tror att det är viktigt att man går tillbaks och minns varför man gjorde det och vad man tänkte och hur man kände. Jag är ganska rädd att förlora det, så därför skriver jag ganska mycket om det.
Metaforerna är väldigt naturorienterade. Det är vargar och fåglar och I was born a farmer and you were born a farm. Varifrån hämtar du det språket, läser du mycket äldre grejer?
- Äldre och äldre, men typ hundra år gammalt.
För jag tänker typ Vilhelm Moberg.
- Men då missar man mycket. Det kanske är svårt att förstå allt, det är ju för min egen skull jag skriver texter, men det finns ändå något underliggande, väldigt mycket metaforer. ”Bird” är kvinna på engelska. ”Spots me”: hur min kvinna ser mig, om det är en kvinna är det hur hon ser mig, om det är en människa är det hur hon bär mig genom livet. ”My wolf cries”, min flickvän heter Ylva och det är varg. ”I was born a farmer and you were born a farm”, det är sex, att det är mannen som befruktar kvinnan.
- Allt det där, det finns ju mycket metaforer i det här språket.
Men det är just naturen.
- Ja, jag tycker det är en bra grund. Det är så naturligt, det är så stort, så heligt liksom. Det är som med de här religiösa orden, de har så bred innebörd, de är så mångfacetterade.
Har det varit en kamp för dig att ta dig dit och använda de uttrycken eller har det fallit sig själv helt naturligt? Jag har lättare för att referera till Simpsons än till naturen.
- Ja, det finns ju absolut en risk för att man blir pretentiös idiot.
Inte nödvändigtvis. Men har du aldrig känt att det funnits något slags hinder där?
- Nej. För när jag började skriva rörde jag mig i Simpsonsvärlden helt och hållet. Jag skrev ju om Coca-cola. Min vardag. Men efter ett tag inser man att ens vardag har otroligt mycket gemensamt med de här gamla temana.
- De är ju Coca-cola. Alltså; en koncentrerad form av allt det här ytliga som vi rör oss med. De är bestående. En huvudpunkt i ekvationen vårt liv. Det är väl därför det är så tacksamt för mig att associera till.
Namn: Christian Kjellvander
Ålder: 26
Bor: Malmö (uppvuxen i Skåne och Seattle).
Lyssnar på: Just nu Nick Cave, Bruce Springsteens Nebraska, Tortoise.
Ölet: På klubben Springfield i Stockholm kan man köpa Christian Kjellvander på flaska.
Banden: Loosegoats. Finns eller finns inte fortfarande, Christian kan inte riktigt svara. Har hursomhelst hittills givit ut For Sale By Owner, Plaines, Plateaus and Mountains, Her, The City, Et Al samt ep- och singelsamlingen A Mexican Car In A Southern Field. 2000 spelade Christian och hans bror Gustav (som tidigare spelade i Sideshow Bob) in en skiva tillsammans under namnet Songs Of Soil.
Chili | URL