Sångaren och låtskrivaren Christian Kjellvander har bara 27 år på nacken, men har redan två band och sex skivor att summera - som på nya dubbelskivan "Introducing the past" och efterföljande Sverigeturné.
"Jag vill om tio år kunna se tillbaka och se en röd tråd genom allt jag gjort", säger Christian Kjellvander, som redan har fem skivor bakom sig.
Det var meningen att Christian Kjellvander skulle bli hotellportier i Florida. Jobbet var ordnat och resan planerad. Rockmusik i allmänhet, och den första upplagan av Kjellvanders band Loosegoats i synnerhet, kändes mest som en ungdomsgrej. Och ungdomen slutar vid 20, tyckte han.
- Men så fick jag tag på en skiva med Scud Mountain Boys, säger Christian Kjellvander. Jag somnade till den där skivan varenda kväll under ett helt år och tänkte: "Det här ska jag hålla på med när jag är gammal."
Om han normalt trycker i sig lika mycket svart kaffe och snus som under vår intervju borde han definitivt ha insomningsproblem. Hans långa skogshuggaraktiga kropp visar dock inga tecken på adrenalinchock. Kanske sker det saker i ögonen bakom den långa luggen. De ser man inte så ofta.
Christian Kjellvander är fortfarande ung, 27 år. Men han har redan fem skivor bakom sig med banden Loosegoats och Songs of Soil, och så förra årets "Songs from a two room chapel" i eget namn - albumet som fick alla som ville lyssna att förstå att det inom landets gränser finns en singer/songwriter som står på egna ben.
En skåning, låt vara uppväxt i Seattle, som lät minst lika bra som musikskribenternas amerikanska hjältar och som på det senaste årets livespelningar visat en självklar auktoritet. Helt utan påklistrad image eller inrepeterade later. Christian Kjellvanders musik, som tidigare i karriären kallats för ungdomlig, skramlig, till och med humoristisk, var plötsligt "vuxen".
Men har det hänt så mycket? Låter inte Kjellvander som han alltid har gjort? Det är meningen att dubbelskivan "Introducing the past", som släpps i veckan, ska svara på det. Förutom att dra in en och annan extra spänn, förstås. Skivan är en summering av Kjellvanders musik före genombrottet med "Songs...". Album-, singel-, promotion- och livespår i en enda röra.
- Som låtskrivare försöker jag att hålla en linje, att mina skivor ska gå in i varandra, säger han. Jag tänker inte medvetet att "det här ska passa med förra skivan", det handlar snarare om att raffinera vad jag gjort tidigare. Jag vill om tio år kunna se tillbaka och se en röd tråd genom allt jag gjort.
Hoppar man fram och tillbaka mellan skivans spår och Kjellvanders år hittar man ganska lätt den röda tråden. Men med på skivan finns också två nyskrivna låtar, där det låter sorgligare än under en grå skilsmässobakfylla.
Stråkorkestrerade countryödsligheter som kommer att få moderna män - de som gråter till popmusik - att hulka i kapp i höstmörkret. Har Christian Kjellvander blivit sorgsen?
- Jag tror att jag alltid har haft det där, jag har bara blivit bättre på att förmedla just de känslorna, säger han. Loosegoats var främst ett turnerande band, det viktigaste var att låtarna funkade live. Det blev automatiskt lite mer upptempo, lite mer dur i låtarna. Nu funderar jag inte alls så.
- Och numera skriver jag också oftast för att jag längtar bort från något. Kanske ger det en ny färg på låtarna.
Alla Kjellvanders projekt har beskrivits med referenser. I samtliga artiklar om honom nämns minst en annan artist. Det är Pavement hit och Neil Young dit. Känner han igen sig i referenserna?
- När Loosegoats kom var det ganska nytt att ett svenskt band lät som vi. Då jämför man gärna med något etablerat, i det här fallet amerikanska band. Jag tar inte så hårt på det, och jag gör nog likadant själv när jag hör något för första gången. Jag tycker att det är värre i engelska tidningar där det står saker som: "Som om Brett Anderson hade barn med Elvis Presleys fru någonstans i Alaska."
Själv beskriver Christian Kjellvander sin musik som amerikansk i grunden och där det viktigaste är att själva låten kommer fram, att sången och gitarren ligger i mitten och resten, som en stråkorkester, flyter med längs sidorna.
Att bli sin egen lyckas smed blev för Christian Kjellvander en stor befrielse. Han ser på konceptet rockband som "en tratt som bara blir smalare och smalare" och menar att man personligen kan vara hur konstnärligt driven som helst, men att allt ska pressas ned i den där bandtratten. Samarbetet i en studio är lättare om man får bestämma själv, förstås. Nu kan han plocka in olika musiker "som bättre tar vara på stunden" till olika låtar.
- Det fantastiska med folk som man inte känner så bra är att de kan hitta en helt ny tolkning av ens låt, kanske en bättre tolkning, säger han.
Som avstamp för retrospektiven "Introducing the past" startar Christian Kjellvander på Chinateatern i Stockholm i morgon en månadslång Sverigeturné - det mest intressanta med musiken, förutom skrivarprocessen fram till studiodörren, enligt honom själv.
Med på scenen finns ett rockband, en stråkorkester - och Nicolai Dunger, en annan allt säkrare svensk sångare i den amerikanska plogfåran. Det handlar inte om några gemensamma spelningar, berättar Christian Kjellvander, utan två separata varje kväll. Men någon låt kommer de att framföra tillsammans. Kanske kan skivköparna se fram mot en ny supergrupp, Christianics United, eller nåt? Näha, rösterna är "alltför olika för att samsas på samma skiva", meddelar Kjellvander.
Dunger och Kjellvander har det gemensamt att båda stod och vacklade mellan två karriärer innan de valde musiken. Dunger hade elitfotbollen och Kjellvander det där hotellet i Florida. Kanske är de musiker som vunnit kärleken till musiken hållbarare än de som tidigt valde den som karriärväg?
- Alla har säkert ett behov av att uttrycka sig, säger Christian Kjellvander, men vem som i slutändan ska bli musiker är ett litet dilemma för vår skapare.
Niklas Wahllöf
| URL