Peter Dahlgren möter Christian Kjellvander.
Det är med en viss anspänning jag kliver av cykeln utanför det hotell där jag ska möta Christian Kjellvander. En veckas hårt arbete sätter sina spår. Det verkar vara en lika trött Christian Kjellvander jag möter. Trött efter en intensiv vecka av promotion runt om i mellansverige. Jag tycker att promotion inte låter riktigt som Christian Kjellvander.
- Jag gör bara skivor för mig själv... Eller jag menar det är viktigt att människor lyssnar på mig, men jag gör inte skivor för att sälja.
Skivor säger du, är det album som är det viktiga för dig.
- Jo, jag bestämmer mig för vad skivan ska komma att innehålla och sedan börjar jag skriva. Det har ju nästan blivit en genre i sig att våga göra album.
FRÅN SKOLORKESTER TILL SOLO
Christian Kjellvanders musikintresse tog inte sin början i hemmet. De var enligt honom själv inte någon "spelande" familj. I början av 80-talet flyttade familjen till Seattle, USA.
- Det var i USA det började. Jag hade trombon på schemat. Det var så jag fick upp känslan för musik. Vi framträdde med skolorkestern i skolans aula och känslan, trycket, gav mig rysningar och gåshud.
Brassektionen i en skolorkester verkar långt från en såg och Songs of Soil?
- Jag kom tillbaka till Sverige årsskiftet 1991/1992. Jag fick börja i nian, och så klart var det tvunget att starta ett band. Men vem skulle sjunga om inte grabben från USA som dessutom bott i Seattle. Då började nämligen Nirvana bli stora även här i Sverige. Dessutom ska väl tilläggas att jag alltid fascinerats av sången och tyckt att det är något fantastiskt. Gitarr började spela efter en snowboardolycka där jag bröt handleden. Jag var tvungen att börja träna, och gitarr var perfekt.
Loosegoats praktiskt taget växte upp ihop. Har du lämnat Loosegoats och Songs of Soil bakom dig nu när du släpper soloskiva? Eller så är det inte solo utan helt enkelt ett album med Christian Kjellvander?
- Loosegoats har betytt mycket för mig, men efter bilolyckan i Norge och en hel del bråk beslutade vi oss för att ta en paus.
Så bandet är inte dött?
- Nej, alla dörrar är öppna, men just nu jobbar jag med min egen process. Songs of Soil var ett enstaka projekt för sex månader som jag och Gustaf gjorde. Nu har jag bestämt mig för att göra detta som jag själv vill göra. Något nytt band vill jag inte starta, inte heller ville jag låta Loosegoats väckas ur idet men med mig som ensam ledare. Jag ville vara Christian Kjellvander.
DUR OCH MOLL
Nog märks influenserna från förr också på "Songs from a two-room chapel". Det är en alldeles särskilt förträfflig country som den nya skivan innehåller.
Country är ingen självklarhet i Sverige. Det finns många fördomar mot den typen av musik. Ibland nästan bekräftade sådana i det pretentiösa, i det patetiska och i den amerikanska livsstilen. Hur kom det sig att du fastnade just där?
- All country är inte så som fördomarna beskriver. Jag växte upp med Dolly Parton, en slags Astrid Lindgren för mig i USA. Så bra harmonier och samtidigt så nostalgiskt. Det var där det började och sedan kom jag att upptäcka Lemonheads och Neil Young.
Sedan börjar Christian Kjellvander förklara hur olika moll- och durackord kan brytas mot varandra för den där särskilda känslan som country, folkmusik och visa kan ge. Han förlorar mig på vägen och avbryter sig. Vägen till countryn liknar nog min, även om jag faktiskt aldrig lät mitt intresse blomma ut. Det gjorde Christian Kjellvander till mångas lycka. Eller olycka, för en hel del svårmod finns det ju i texterna även om botten är ljus.
- 95-99% av mina texter är självbiografiska. Det är viktigt för mig att kunna berätta om mig själv. Jag skulle säkert kunna skriva om andra, men ännu så länge kan jag bara relatera till saker jag själv upplevt. Det vore att hyckla att försöka skriva om en knegares vardag. Jag har ju själv aldrig haft ett "riktigt" kneg. Svårmodet handlar snarare om nostalgi, längtan och existentiella tvivel. Djupet i det mänskliga på något vis. Visst har det funnits sorg i mina låtar, men poängen är det vackra i nostalgisk eftertänksamhet. Den där sköna känslan som kan uppstå när man tänker på något vackert och bra som man inte längre har. En känsla som trots sitt vemod gör att det är möjligt att gå vidare. Jag har inte så mycket till övers för dem som gör låt efter låt där självmord är enda utvägen. Att vara människa är att också kunna tänka efter och gå vidare. Jag söker efter det vackra. Att kunna dra lärdom.
Det vackra och det sorgsna kan ju lätt bli lite patetiskt. Lite väl storvulet och pompöst. Känner du aldrig att du hamnar i den fällan?
- Jag försöker verkligen akta mig för det. Det är en hårfin linje mellan det vackra och det patetiska. Jag har nog haft en och annan låt precis i gränslandet, men jag är ingen martyr. Martyr finns det andra som spelar, nästan på ett ironiskt sätt. Jag passar mig för att bli ironisk.
Men vad är det för människosyn som genomsyrar ditt skapande? Och är du inte intresserad av att påverka politiskt med musiken?
- Vad det gäller politik så handlar det för mig om att skriva om den lilla människans och dess upplevelser. Jag har som sagt svårare att ta större ord i min mun än det jag kan relatera till själv.
Människosynen då?
- För mig handlar det nog inte om ont eller gott egentligen. Jag tror snarare att det finns två typer av människor. De som kan känna empati med andra och de som ständigt sätter sig själva i centrum.
En skiljelinje mellan människor som är egoistiska och de som inte är det?
- Hmm. Något åt det hållet.
SANDVIKEN STRADIVARIUS
Det är inte utan jag skulle vilja diskutera detta mer med Christian Kjellvander. Det föreligger ett djup hos honom som tycks vara svårt att komma åt. I varje fall i det talade ordet. Musiken avslöjar dock, i varje fall för mig, en människa med stor empati och vilja till förståelse. Trots detta djupa ämne så kan jag inte låta bli att fråga om sågen som både han själv och brodern Gustaf spelar på.
- Gustaf önskade sig en såg i julklapp. En såg att spela på alltså. Jag ringde upp Sandviken och kunde där få beställa en så kallad "Sandviken Stradivarius".
Heter de så?
- ...visst, och de tillverkas tydligen med hjälp av en 80-årig farbror. Så sågarna som instrument är på väg ut i Sverige. Så det är fortfarande Gustafs "Stradivarius" vi spelar på.
Hur lärde ni er spela?
- Vi sökte på nätet och hittade en hel del instruktioner.
Där lämnar jag en trött Christian Kjellvander. En person som just nu far land och rike runt med sin nya skiva, men som egentligen borde få sitta med sin gitarr och tänka och längta. Längta efter det där vackra, och tänka på det som en gång var.
Peter Dahlgren
| URL