Christian Kjellvanders soloskiva, 'Songs from a two-room chapel', har hyllats av både kritiker och publik. Och just nu är han på turné tillsammans med en annan hyllad svensk artist och låtskrivare, Nicolai Dunger. Revolver träffade Christian för ett öppet samtal om andligt sökande, vackert vemod och ärlighet.
Det finns människor med en underlig förmåga att stanna tid och rum. Som får omständigheterna att sluta snurra, som lugnar ner tillvaron. Virtuoser som får oss alla att släppa hakan och vägra tänka på någonting annat än "den här tavlan", "de där textraderna", eller "den där passionerade musikern". De är poeter, sångare och konstnärer som alla har en sak gemensam: sin ärlighet.
Christian Kjellvander är definitivt en av dessa sinnesrörare. Med sin originella uppblandning av amerikansk folkmusik á la Neil Young och Bob Dylan, svenskt vemod och vackra, episka texter, har han under flera år hjälpt oss inbitna lyssnare fram till nya insikter. Som person ter han sig fascinerande, på gränsen till ironiskt, genomsympatisk. Varm skånska, glasögon som ständigt verkar sjunka djupare, ned mot nästippen, leende ögon under lugg, grön militärjacka och stort, hjärtligt handslag. Lika behaglig som sin musik.
– Jag försöker gå min egen väg, vara mig själv helt enkelt, säger Christian.
Hans soloskiva har funnits på marknaden ett bra tag. Så många månader att det – när jag träffar honom – finns möjlighet att både se tillbaka, utvärdera och försöka reda ut begreppen. Tala om sångtexter, sinnesfrid, lugn och svårdefinierade övertygelser.
– Jag är definitivt en andlig person. Mer sökare än troende, men hoppet om riktig självklarhet finns ändå där hela tiden.
Och det märks. Sångtexterna innehåller en mängd religiösa referenser. Ord som knappast kan härröra från någonting annat än kyrkliga och andliga sammanhang: sacred, hallelujah, bible, Jesus, chapel, och så vidare.
– Dels är de där orden otroligt vackra, säger Christian och tänker efter. Och dels känner jag alltid, trots att jag aldrig varit någon flitig kyrkobesökare, ett lugn när jag väl kliver in i en sådan miljö. Det finns någonting där.
Organiserad religion är dock ingenting för Christian Kjellvander. Det är, enligt honom, att förenkla problematiken.
– Detta att proklamera andliga begränsningar, sätta sig på det "kristna tåget" och sedan tro att allting ordnar sig. Det har jag aldrig sett som speciellt trovärdigt, säger han.
Men Christian Kjellvander söker, och han gör det ärligt. Alla vill hitta någon, någonting, som berättar hur man bör hantera sin verklighet. En livsåskådning. Ett sätt att antingen förtränga, älta, eller – i den bästa av världar – förlika sig med, vem man är och vart man bör vara.
– När jag var yngre brukade jag be för att få svar, men det har jag slutat med. Jag tror ju inte att det finns någon definitiv Gud, och då känns det fånigt att be till en sådan.
Lösningarna lyser således med sin frånvaro. Vilket leder oss fram till det som kanske genomsyrar Christians texter allra mest: vemodet.
– Vemod är vackert. Det finns ett intressant allvar i mörkret, som är svårt att hitta i ljuset. Men jag är ingen ledsen människa för det. Tvärtom. Jag tar bara livet som det är.
Någonting som återkommer i samtalet med Christian Kjellvander är just detta "att vara ärlig mot livet". Någonting som i hans fall verkar utmynna i en andlig ödmjukhet som, utan att vare sig kompromissa
eller bli likgiltig, låter alla ta de vägar livet väljer ut åt dem.
– Mänskligheten är alldeles för dålig på att bokföra sina egna handlingar, och så går hela våra liv ut på att göra misstag som någon annan redan gjort. Då lär jag hellre av historien, och låta livet välja åt mig.
Och 'Songs from a two-room chapel' torde vara ett sådant val. Ett avstamp, en milstolpe, och tillika en ganska definitiv avslutning på någonting gammalt. Loosegoats, Christians band som legat på is i drygt ett år nu, är nämligen med största sannolikhet ett minne blott.
– Splittringarna i gruppen var många och när vi, under en turné, råkade ut för en otäck bilolycka frågade vi oss: är bandet värt det här?
Svaret blev alldeles för vagt och medlemmarna, som spelat tillsammans i tio år, gick skilda vägar. Christian började arbeta på soloskivan nästan genast, vilket visade sig vara en lyckoträff för oss andra. Någon dag efter intervjun ser jag nämligen Christian Kjellvander uppträda, och han får oss alla att kollektivt tappa andan. Och då står det återigen ganska självklart: den här ödmjuka Malmöiten har definitivt någonting att både lära och säga oss.
Publicerad: oktober 2003
| URL