Det blev ensamt inom altcountryn
Av Håkan Engström
Senast uppdaterad 26 oktober 2005 23:32
Christian Kjellvander har synts och hörts överallt de senaste tre åren. Sällsynt produktiv? Tvärtom, det dröjde tre år innan han förra veckan med albumet ”Faya” följde upp sin breda genombrottsplatta.
En framgångsrik artist har knappt tid att skapa nytt, det finns så många linor som ska löpas ut. Tiden då Kjellvanders band The Loosegoats spottade ur sig ep-plattor i en strid ström känns avlägsen.
– Jag har ju faktiskt blivit äldre, allt händer inte i samma snabba tempo längre. De där tre åren hade känts som tre månader om jag fortfarande var arton, säger han.
– Men när jag spelade i Frankrike för ett tag sedan, då mötte jag en publik som precis fått höra låtarna för första gången. Där är den gamla skivan verkligen bara tre månader gammal.
Med Loosegoats, bandet han som tonåring startade just när familjen lämnat Seattle för Lund, släpptes verkligen allt som spelades in på skiva. Idag säger Christian Kjellvander att han är mer kräsen, att han vill mer för varje platta han gör.
– Det tar ett år att skriva en skiva. För att göra det måste jag ha lugn och ro. Jag måste ha något att bearbeta, att meditera över, för att kunna göra låtar som faktiskt betyder något. Och för att undvika upprepningar.
Tiden emellan ”Songs From A Two Room Chapel” och nya ”Faya” har han inte minst tillbringat ute på turné, bland annat i USA som uppvärmare åt The Cardigans. Är det svårare att som svensk hävda sig med amerikansk musik i USA än hemma i Sverige? Lättare att hävda sig i Sverige?
– Jag frågar mig själv det. Men jag tror inte det, den här musiken har blivit så universell, inte minst svenskar har en enorm förmåga att apa efter det amerikanska.
– Men det är klart, svenska skolungar sjunger inte Woody Guthrie på musiktimmarna. Det fick vi göra i Seattle.
Christian Kjellvanders musik låter onekligen amerikansk, men just countryn har han tillfälligtvis fjärmat sig ifrån. Överhuvudtaget verkar countryvurmen vara på utdöende på Sveriges popscen. För den artist som blivit förgrundsfigur för ”alternative country” i Sverige kan det förstås vara problematiskt.
– Jag har aldrig valt den positionen, men det kanske inte spelar någon roll. Jag tror att altcountryn mynnat ut i en svensk singer/songwriter-tradition som ligger ganska nära men ändå är något annat. Själv vill jag gärna göra en renodlad countryplatta, precis som Ryan Adams nu har gjort, och det ska jag göra. Men inte ännu.
Nej, den här gången har han inte velat ligga alltför tryggt i en definierbar tradition.
– Framför allt är detta en textbaserad skiva, med berättande texter som följer en linje och där jag kliver utanför mig själv. Musikaliskt var tanken att arrangemangen skulle vara icke-klassiska. Egentligen gillar jag indietrubadur-grejen mer.
En sådan kanske förväntas spela avskalade låtar med i huvudsak akustisk backning, men Kjellvanders nya platta är tvärtom en ganska massivt arrangerad sak. Soundet är kompakt. Ett resultat av en bättre budget och därför längre sejour i studion?
– Nej, tvärtom tog det här mycket mindre tid än vanligt. Det är resultatet av att jag inte hade nån press, mer än att jag ville göra en bra platta. Men jag har inte längre samma hävdelsebehov. Dessutom kunde jag vara mer kompromisslös.
Och tidigare kompromisser? Hur har de gestaltat sig?
– Är man en i ett band måste man kompromissa. Och så finns ofta kravet att göra något mer poppigt som sticker ut och kan bli en singel. Här finns inga typiska singellåtar. Det är min reaktion mot det moderna iPod-samhället, där man bryter ut sina favoritlåtar och gör egna blandningar. För egen del vill jag ha en hel skivupplevelse – det är min favoritsyssla, att komma hem med ett album, sätta mig med textbladet och lyssna noga från början till slut.
Håkan Engström | URL