Ärligt och utlämnande
Christian Kjellvander gör musik för att själv minnas
Känslan av att hela tiden längta bort, men ändå vilja stanna kvar. En känsla som alla känner igen sig i men inte alla kan sätta ord på. Christian Kjellvander är en av dem som lyckas med det. Nu släpper han nya plattan Faya.
Det är någonting med Christian Kjellvander. Jag vet inte om det är glasögonen som alltid glider ner på nästippen. Eller är det det långsamma eftertänksamma sättet att svara på frågor, som om varje fråga är den viktigaste han någonsin hört. Kanske är det den lågmälda rösten som plötsligt kan stanna upp mitt i en mening och flyta bort någon helt annanstans. Det kan också vara känslan man får när man sitter mittemot Christian Kjellvander, känslan av att tiden stannar upp och inte blir lika viktig längre.
Som vännen man aldrig haft
Antagligen är det en blandning av allt detta som gör att musikjournalister och andra, helt vanliga lyssnare älskar Christian Kjellvander hämningslöst, som om Christian Kjellvander blir den där vännen man aldrig haft och egentligen inte velat ha, för att det skulle bli alldeles för nära, alldeles för sårbart och alldeles för intensivt.
Men Christian själv vill inte alls kännas vid fixeringen och kärleken. När jag frågar om det inte är jobbigt att vara så öppen, ärlig och utlämnande som han är och hela tiden veta att runt om i Sverige sitter fansen spända och applicerar sina egna liv på Christians skruvar han på sig, smeker den blåa fåtöljens handtag, tittar ner, börjar plocka med tidningarna som ligger på soffbordet, lägger dem i ordning, suckar tyst och svarar eftertänksamt.
Verklig känsla
- Det är inte bra att du säger så till mig. Jag får en så skev uppfattning av mig själv. Jag brukar aldrig tänka på att människor lyssnar på min musik på det sättet. Jag tror inte att det är så, det kanske bara är så i Småland?
Jo, men så tror jag visst att det är. Det är den där verkliga känslan som gör att många känner att du gör dina låtar just till mig, att du är den enda som förstår, det tror jag inte bara gäller Småland.
- Men jag gör musik av en ren egoistisk handling, det tror jag alla som gör skivor gör, att man vill synas och lämna avtryck. Mina låtar bottnar i en verklighet och verkliga händelser. Jag gillar den berättartraditionen, toner som får en att minnas saker. Jag är nöjd med skivan, det hade känts absurt att bli sågad av kritiker till exempel, men i grund och botten gör jag mina skivor för att själv minnas, allt man gör är egentligen egoistiskt, tror jag.
Längtan på debuten
Christian Kjellvander blev med indierockande bandet Loosegoats en del av svenskt musikliv. Han gjorde efter det en skiva tillsammans med sin lillebror Gustaf under namnet Songs of soil. Med den skivan blev det enligt många och även enligt Christian själv mer äkta och allvarligt. Det utmynnade i första skivan i eget namn, Songs from a two-room chapel som kom för tre år sedan.
Det är en skiva fylld av längtan. När jag lyssnade på den hängde jag en hel del i Malmö, där Christian Kjellvander bor nu, gick över Lilla torg och kände havet bakom hörnet.
- Det tror jag att du har rätt i, den skivan handlar mycket om längtan och tillbakablickande, och sånt som hänt tidigare blir ju ofta väldigt perfekt när man ser tillbaka på det. Och det är svårt att skriva om låtar som handlar om i dag eller i går, det blir ofta en tillbakablick och en poetisk skildran av det som var då.
Han tittar nästan aldrig direkt på mig, ögonen letar sig runt rummet, stannar på bilden av Håkan Hellström, Eggstoneplanschen, och ja det har hunnit bli mörkt ute, om två timmar börjar Bob Dylan-dokumentären på tv.
Efter den hyllade längtansfyllda debuten kommer nu Faya, som skiljer sig ganska mycket från Songs from a two-room chapel.
Faya är ett så kallat konceptalbum, en historia berättas om en man. Som till viss del är Christian Kjellvanders pappa som dog tidigt och inte hade en alldeles enkel relation till familjen, men som också är Christian själv.
- Det är många som hänger upp det på att den handlar om min pappa, det gör den inte bara. Jag skulle aldrig göra en skiva om bara en person som dör, döden är för trivial. Det är något som händer alla. Men självklart är en stor del min pappa, och mig, det handlar mycket om hur våra vägar och våra val korsas. Jag ville göra en mer sammanhållen skiva den här gången.
En stilla resa
På Faya hakar låtarna i varandra och bildar en helhet, längtan har tagit ett steg åt sidan och blivit en mystisk och stilla resa inåt och bakåt. Skivan handlar också om resan tillbaka till Seattle där Christian och hans familj bodde en period.
- Det är inte lika mycket stråkar och bombastiska rytmer på Faya, det finns någon låt men jag ville göra det mer tillbakadraget. När jag gjorde Songs from a two-room chapel var det första skivan på egen hand och då ville jag ha med allt.
Tuva Klinthäll
[E-mail]
Tuva Klinthäll | URL