Läget?
– Bara fint.
Du har spelat in din nya skiva i en gammal skola ute på landet mellan Malmö och Lund. Varför valde du den platsen?
– Jag ville inte vara i en miljö som jag redan kände till. Har man varit i flera studior vet man hur de ser ut och vilken känsla de frammanar. Det här var en helt ny plats med nya förutsättningar. Så vi flyttade in våra grejer och byggde upp en 24-kanalsstudio mer eller mindre från grunden.
Hur gick det att ställa om?
– Det gick bra, men det var spartanskt. Man fick sova på en madrass på ett knarrande trägolv som inte använts på säkert 40 år. Skolan hade stått öde och är från den tiden då man hade gymnastiksalen på övervåningen.
”Faya” har beskrivits som en skildring av din uppväxt i USA och din relation till din bortgångna far. Är det din bild också?
– Om man hårdrar det hela så är det en slags fiktiv berättelse kring karaktären ”Faya” som är med om en rad händelser och som slutligen dör. När jag skriver texter måste jag kunna associera varje mening till bilder, lite som inom folkmusiken. Så fungerar mitt tänkande, att sätta musik till sanna berättelser.
Du har kunnat leva på din musik ända sedan 2000. Hur klarar du det?
– Det går hyfsat. Jag har en lägenhet och bil, men jag lever mycket i nuet och bränner pengar ganska snabbt. Osäkerheten finns alltid där, men jag försöker låta bli att tänka på det. Jag bor i Malmö nu men jag vill flytta ut på landet, innan 40-talisterna gör det (skratt).
Så du har tröttnat på storstaden?
– Nja, jag är mer trött på att alltid vistas i staden. När jag är på turné så åker jag oftast till städer,men när jag kommer hem vill jag kunna åka ut till landet och varva ner. Så att man kan längta till att åka in till stan.
Din uppväxt i USA (Seattle) behandlas ofta när du blir intervjuad. Hur stor betydelse har den egentligen haft för din musik?
– En uppväxt är en uppväxt. Det spelar ingen roll om du levt dina första år i Jönköping eller Seattle, allting är ju nytt under uppväxten. Men visst, det har säkert spelat in en del vad gäller min kärlek till musik och framför allt amerikansk sådan. Vi lyssnade till exempel på Woodie Guthrie på musiktimmarna vilket man inte gör i Sverige. Men det säger ju inte allting om mig som människa.
Nya skivan är mer sparsmakad än debuten. Du är inte rädd att den är för svår för dina lyssnare?
– Nej, man ska inte underskatta lyssnarna. Dylan vägrade att vara med på ”Rock against Bush” i USA just av den anledningen. Han menade att de som diggade honom kunde tänka själva.
ADRIAN HÖRNQUIST
ADRIAN HÖRNQUIST | URL